Artikel (av det juligare slaget)
Hör du stjärnorna i det blå?

Det finns hemliga rum som jag ännu inte avslöjat för er.

Ur ett av dem har det just börjat strömma julmusik.

Ja - jag är något av en julmusiknörd. Från 1:a advent och fram till julaftons eftermiddag är det inte mycket annat än julmusik som får snurra i den lilla silvergrå.

Är man traditionalist måste man föregå med gott exempel åtminstone inför den trängsta kretsen.

Även om det kan vara otacksamt.

Det finns ett bjällerklangsofrälse som är svårt att nå i missionen.

•

Gamla klassiker varvas med helt nyskrivet.

Huvudsaken är att ”känslan” finns där. Att den får fart på julstämningen; ensamt eller i kombination med en lagom tillförsel av ”de sanna dofterna”, av pepparkakor, glögg, marcipangrisar, apotekssenap, must eller lutfiskar.

Det finns ingen jullåt som får mina ögon att glittra så barnsligt och vemodigt och förtjust på en och samma gång som pappa Bings odödliga foreveryoung-version av White Christmas - men uppstickarna på senare år har varit många, och bra.

Kanske är John Lennons Happy Christmas (The war is over) den som övertygat mig mest, även om den delvis är ett plagiat av den gamla Hollies-hiten “Stewball”.

En annan sång som t o m ger granen ståbarr är When you wish upon a star, i alla möjliga versioner.

Men listan är lång - och ju öppnare sinnen man har, desto längre blir den.

Men jag är ingen fanatiker eller fundamentalist; jag k a n varva de ljuva tonerna med t ex en Nicke Lilltroll-inspelning från -58, eller Albert & Herberts julkalender från 1982, på dvd.

Och jag har inte särskilt många jul-cdn i hyllan.

Bara något hundratal.

•

Och om jag då, frågar ni er naturligtvis nu, skulle tvingas nöja mig med bara något tiotal album ur den där anspråkslösa lilla samlingen; vilka skulle då hamna bland de osvikliga stämningsuppbyggarna?

Om vi börjar med enskilda artister och börjar purfärskt, så är det AIMEE MANN och hennes One more drifter in the snow som gäller just nu. Sparsam i sin uppbyggnad, akustiskt möter frälsningsarmébrass, men med mycket hög stämningsfaktor.

I nyhetshyllan står också SUFJAN STEVENS box med fem ep, privatinspelade under lika många jular, och nu samlingsutgivna. Songs for Christmas heter skapelsen, även den rätt spartanskt arrangerad, men ”nära”.

Andra solokvistare som gjort bra julplattor är gamla MELANIE (Safka), som häromåret släppte Antlers, och för all del även BRIAN WILSON, som i fjol kom med What I really want for Christmas. Han låter lite mekanisk numera, men det här är en skaplig upptempoplatta som passar för pysselstunder.

Och även om jag i vardagslag inte är så förtjust i NEIL DIAMOND, hans Twelve Songs undantaget, så har han gjort ett bra The Christmas Album, främst tack vare maffiga körarrangemang.

BO KASPERS ORKESTER släppte en singel för rätt många år sedan; Önskar dig en stilla natt. Det är en sån där osviklig platta som bara måste fram i dessa dagar.

Robin Gibb från BeeGees har släppt en My Best Carols alldeles i dagarna. Den är på ingång, men jag har en liten föraning om att det kommer att bli alldeles för mycket.

•

Grupper som lyckats bra i sina julhälsningar? Ja, personligen är jag fortsatt imponerad av familjen McGARRIGLE - som gav oss sin Christmas Hour i fjol. De kanadensiska systrarna Kate och Anna och barnen Rufus och Martha Wainwright känns hur äkta som helst i inlevelse och förmedling.

Mycket stark är också BLIND BOYS OF ALABAMA, som lånade in några solister till sin Go tell it on the mountain häromåret, bl a Tom Waits, Richard Thompson, Aaron Neville och Les McCann.

Resultatet blev alldeles utmärkt.

MOODY BLUES balanserar på gränsen till det pekorala med sin December, men jag tycker de klarar akten - och några av spåren är otroligt tjusiga i all sin sirapsklädnad.

JETHRO TULL känns lite friskare på sitt CHRISTMAS ALBUM, men den blir lite enahanda i längden.

Bland ”di gamle” förtjänar sådana som THE PLATTERS absolut ett omnämnande.

•

Men naturligtvis är det samlingarna som står för det raka spåret i julmusikflödet, och som innehåller de flesta nyhetspärlorna; oftast på de små, oberoende bolagen.

De stora bolagen släpper ju ofta sina skafferisamlingar i nya, uppdaterade upplagor varje år.

På dem finns emellertid ofta det bästa av det äldsta, liksom en rad ”måsten” från 80- och 90-talen - utöver det allra senaste med trendnamnen, och oftast också det som byts ut mellan upplagorna.

Inte sällan för att de floppar. Och oftast floppar välförtjänt.

För det här med nya Christmas Everwhites är inte så enkelt som det kanske låter.

De samlingar som enligt min mening sticker ut är MAYBE THIS CHRISTMAS, volymerna One, Two & Three. Här finns en del spännande jullåtsinspelningar med bl a Coldplay, Jack Johnson, Ron Sexsmith, Badly Drawn Boy och Death Cab For Cutie.

Den kanske bästa samling jag stött på är XFM / I´TS A COOL COOL CHRISTMAS, med julmumma med bl a Granddady, Flaming Lips, Low, Belle and Sebastian, Giant Sand och Snow Patrol. Kom för några år sedan, men kan hittas på ebay.

WE LOVE YULE från i fjol är också rätt festlig, med bidrag bl a från Röyksopp och I Am Kloot.

En av mina åretruntfavoriter är Conor Oberst, mer känd som Bright Eyes. Hans skivbolag SADDLE CREEK släppte häromåret en julplatta som är lite motvalls, men ändå stämningsfull.

Våra västra grannar danskarna är inte heller så dumma på det här med julmission. THE SPIRIT OF CHRISTMAS omsluter artister som Hanne Boel, Kim Larsen och Sös Fenger. Och just den senare, Stig Möller och Lise Cabble för upp den här plattan till stjärnorna.

Omistligheter från förr är förstås PHIL SPECTOR´S Christmas Album, med bl a The Ronettes - och så stenåldersalbumet THE CHRISTMAS ALBUM med gamla härliga stofiler som Frank Sinatra, Nat King Cole, Louis Armstrong, Johnny Cash, Doris Day - och Mahalia Jackson.

•

Det här är förstås bara en bråkdel av de riktigt bra juleldare som finns. En aldrig sinande källa i de här sammanhangen är just ebay, där det handlas friskt med den här musiken även under sommarhalvåret.

Det är ofta då man gör klippen, och t ex hittar obskyra små saker med profiler man nästan glömt, som Felix Cavaliere i gamla Young Rascals, Dave Rowberry i gamla Animals och Mike Smith i gamla Dave Clark Five.

Visste ni förresten att Jimi Hendrix spelade in Silent Night?

Fast visst är det som jag nämnde redan inledningsvis:

Inget får huden att knottras så som när Bing Crosby, den här genrens egen Arne Weise, tar sats - och delger oss sina allra innersta förhoppningar om en gammeldags, vit jul…

Björn Mogreen, 2006-12-02

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.