Artikel
Intensiv italiensk indie

Delar av otakt-redaktionen har fått ett nytt husband; italienska Hollowblue.

Och en ny telning; Gianluca Maria Sorace - mångsysslande musik- och kulturkreatör i toscanska Livorno och outtröttlig Penta inte bara i nämnda husband, utan också i electronicagruppen HelenaRussell och en rad andra hemmaplansprojekt.

För undertecknads del började det med några rader om att den brittiske lyrikern, sångaren och kompositören Anthony Reynolds (navet i numera malpåshängda Jack och Jacques) fått en italiensk själsfrände, och medverkade på ett spår på dennes minialbum.

Fränden var Gianluca och albumet var Hollowblues första officiella utgåva.
Nyfikenheten var väckt och efter en längre tids sökande på nätet hittades så småningom nämnda skiva hos en belgisk återförsäljare (Mandai Records).

Den visade sig mer än bara bra och fick högt betyg här på otakt – vilket föranledde den ödmjuke Gianluca att skriva några rader och tacka.

Vilket i sin tur blev början till en trevlig mailväxling och bekantskap – och nu också till att undertecknad exklusivt fått ta del av, och tycka till om, råmaterialet till Hollowblues första fullängdare ”Stars are crashing (In My Backyard)”, planerad för utgivning på italienska Midfinger Records i slutet av året.

•

Och eftersom det är så bra, så bra måste förstås en sann otaktsmissionär nu inte bara förhandspuffa för plattan, utan också tipsa om det material som redan finns tillgängligt med Gianluca, som en möjlig och rekommendabel liten uppvärmning.

Nämnda minialbum (What you left behind), två demo-ep som det säkerligen går att tjata sig till vid en mailkontakt via Hollowblues hemsida (finns också i en engelsk version), samt den mycket charmiga och förvånadsvärt levande Bowiehyllningen Repetition*Bowie, som jag tror du lätt kan googla dig fram till och där initiativtagaren Gianluca själv gör sin tolkning av Five years.

Allt tolkningar på plattan sticker f ö ut i sin personlighet.

•

David Bowie, just, är sedan länge Gianlucas stora förebild – och för ett par år sedan korsades deras vägar av en tillfällighet, i en bokhandel i Milano.

Gianluca lyckades inte bara stamma fram några vördnadsfulla lovord (”it was a religious experience!”) utan kunde också trycka ett ex av sin första demoplatta i idolens hand – som denne leende lovade lyssna på.

- Och jag drömmer väl fortfarande om att han ska höra av sig; för något litet samarbete, vad som helst, skämtar Gianluca.

- Eller i varje fall erbjuda mig en låt som ska få alla hjulen att snurra.

•

Att en tid senare i stället bli kontaktad av Anthony Reynolds gick förstås inte av för hackor det heller, och för otakt avslöjar nu Gianluca att de båda har ett nytt samarbete på gång; några tvillingsjälstankar som kanske rent av resulterar i ett helt album, och kanske så snart som redan nästa år.

Projektet heter f ö som ett av spåren på nya plattan; Jodie Foster.

Gianluca avslöjar också att han har ytterligare en förebild som han mycket gärna vill jobba med, och som han faktiskt själv har försökt kontakta, ännu dock utan resultat.

- Det är Neil Hannon i Divine Comedy; en gudabenådad låtmakare och ett geni som världen tyvärr ännu inte förstått att uppskatta efter förtjänst.
Den allra första förebilden för Gianluca var emellertid Syd Barrett i Pink Floyd, och därefter hade han även en Chet Baker-period, och en dito Sonic Youth.

- Så började jag som så många andra lyssna på Nick Cave, Tindersticks, Pulp, Blonde Redhead, Calexico, Goldfrapp, Plush, The National, Devics och en rad andra band i de där stallen.

- Och jag har förstås inspirerats.

•

I Hollowblue, som en brittisk musiktidning lär ha kallat ”Europes just now best kept secret,” blandar han den melankoliska, intellektuella indien med jazzstråk. Texterna är av hög klass och hans röst befinner sig någonstans i gränslandet mellan Bryan Ferry och David Bowie. Det är mycket piano och avigklättrande gitarrslingor i låtarna, och med nya medlemmen Sarah Crespi på violin lyfter gruppen ytterligare.

Gianluca undviker att uppge sin ålder, men berättar att Hollowblueprojektet inleddes redan för femton år sedan, som ett soloprojekt, och att han att två år tidigare var med i punkbandet Moss Garden. 1995 startade han det mer elektronicauppbyggda Tangomarziano, numera vilande, men han försöker håll även elektronican vid liv genom gruppen HelenaRussel, och andra projekt.

- Det blir mycket spelningar, men mest lokala och ibland är jag också helt ensam på scenen. Jag har faktiskt aldrig ännu haft ett gig utanför Italien, och att någon gång få spela i Sverige vågar jag väl inte ens drömma om?

•

Gianluca har aldrig varit i Sverige (han avgudar emellertid Ingmar Bergman), och vet heller inte mycket mer om svensk musik än Abba och Cardigans – även om han nu, via otakt, kommit i kontakt med bl a Kent, Nicolai Dunger, Atomic Swing, Mando Diao, Her Majesty och några exportvaror till.

Men lyssnandet får ändå anstå tills han tröttnat på Scott Walkers nya, och Morrisseys senaste.

För att bara nämna några av de ihärdiga majfavoriterna.

Och så ska det förstås filas på The Stars are Crashing också.

Årets kanske mest spännande skivsläpp.

Glöm inte var ni läste om den först…

Björn Mogreen, 2006-06-01

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.