Artikel om Arthur Brown
Lär känna en riktig God of Hellfire

En av mina allra första och största ”idoler” var en av den dåtida, teatraliska flum- och jazzrockens allra största röster – och en av rockvärldens fortfarande allra största och innerligaste profiler; Arthur Wilton Brown, 63. Drogskador, hjärnblödningar och alla andra tuffa törnar i livet till trots.

The God of Hellfire eller King Arthur, som är två av hans epitet för eftervärlden, var en av giganterna på Glastonbury 1971 – och en av giganterna på samma festival drygt trettio år senare.

Han är en av dem som mycket välförtjänt givit begreppet Legend ett ansikte.

Jag hade själv den äran att träffa Arthur Brown på Gull Records i London 1975, då han just ”kommit tillbaka” i karriären, med det lätt soul- och gospeldoftande albumet Dance.

Hans svenska promotionbolag RCA Electra ville ha en intervju på svenska och Arthur och jag tillbringade några timmar tillsammans på Gull-kontoret och på puben tvärs över den då så trendiga S:t Moulton Street, en parallellgata till Oxford Street.

Han berättade om sin inte alldeles lätta barndom med en krigsskadad pappa, om sin skolade röst (familjen hade hoppats på en operakarriär), om sitt avhopp från juriststudierna och om sin rastlöshet och sitt ständiga sökande efter alla inre värden, och alla möjliga meningar med livet.

En dimmig tid

Av någon anledning pratade vi inte mycket om de första åren i hans karriär, med jazz- och R&B-anstrukna Arthur Brown Set och Crazy World of Arthur Brown – trots att det var de här intensiva åren som ju faktiskt grundlade hans kultstatus.

”Fire” lär ha sålt i mer än 20 miljoner exemplar världen över, och toppat de flesta listorna.

Men när jag nu läser den nyutgivna biografin The Crazy Life and Times of Arthur Brown, av Polly Marshall, så förstår jag varför det inte blev så mycket 60-talssnack.

För det var mycket droger då. Och många dimmor. Och inslag i konserterande och turnerande som väl inte alltid var så lyckade, och som ett flertal gånger också ledde till att den gode Arthur tvingades tillbringa ett och annat dygn bakom galler.

Men han var inte bara stor i Paris och London under portgångsåren just före genombrottet med Fire. Han var Mycket Stor. I Paris strömmade hela den dåtida kultureliten till hans konserter – och i London drog han mer publik än Pink Floyd, The Who och Moody Blues. Tillsammans.

Och i publiken satt pojkar som McCartney, Jagger och Townsend och bara njöt.

Townsend som f ö var Arthurs beskyddare de första åren, och också var den som gav honom skivkontraktet för debutalbumet.

Lyssna på första sidan av ”Crazy World of Arthur Brown” i dag, och försök undgå att inte dras in, och med. Och bli förlorad. Och förförd.

Trummaskin

Med Fire bar det också hela vägen till och genom USA, om än inte sällan med FBI i hasorna.

För Arthur har alltid varit mycket frispråkig. Och antietablissemangsk.

På USA-turneérna fick han sällskap av bl a Frank Zappa och The Doors. Och det var inte Arthur som stod längst ned på affischerna, i minst stil!

Arthur sjöng vid ett tillfälle också med – Duke Ellington.

Men det fanns för många starka och nog också lite drogomskakade viljor i bandet, och när Vincent Crane tog ett nytt avstamp i Atomic Rooster bildade Arthur musikerkollektivet Puddletown Express – som strax senare blev Kingdom Come, bandet som enligt kritikerna fick Hawkwind att låta som Bay City Rollers.

Att notera med Kingdome Come var att det var den första gruppen som introducerade en trummaskin; en Arthur-uppfinning som det rått många delade meningar om sedan dess.

Statlig musikchef

Något år efter mitt möte med Arthur på Gull var han lika fattig som tio år tidigare. För trots att ”Fire” sålt minst 20 miljoner, och flera av uppföljarna ändå hyfsat bra, så har han än i dag inte fått ett öre i royaltiepengar för just Fire-succén.

Mellan turneérna och de musikaliska pånyttfödslarna har han tvingats försörja sig genom ströjobb.

Han har hela tiden också fortsatt sitt sökande och sitt studerande av religionernas alla ismer och bottnar. Han har skaffat sig behörighet som terapeut på en rad områden och han är t o m präst – i The Church of Universal life, med befogenhet att viga och begrava.

Han har också en Masterexamen vid ett universitet i Texas.

Han flyttade till Texas 1980, men dessförinnan drev svälten och hans dåvarande hustru honom till ett omskakande år i Burundi i Afrika, där han under en tid bl a fungerade som chef för den burundiska statsorkestern.

Efter att ha kommit på kant med presidenten, han har aldrig tyckt om orättvisor och korruption, tvingades han dock fly – och nästa uppehållsort blev alltså Austin i Texas, där han blev anställd som målare tillsammans med bl a gamle Zappa-trummisen Jimmy Carl Black, och blev granne till ms-sjuke Ronnie Lane i gamla Small Faces och Faces.

Röst-jammare

Det blev några album där också, såväl med gammal rythm and blues som med Afrikainspirerad world music; plattor där dock nästan bara Arthurs röst är behållningen.

På VM-plattorna märks dock tydligt annars en annan röd tråd på Arthur musikaliska resa; improvisationerna.

Rösten är ett instrument, och liksom andra musiker som sätter sig och jammar på t ex trummor, bas och piano har Arthur otaliga gånger, och redan sedan 60-talet, jammat med med sin röst – och med förvånande resultat. Han hittar orden, han hittar rimmen, han hittar ett innehåll, ett budskap.

Nackdelen är förstås att man aldrig kan be honom sjunga samma låt en gång till…

Publik på 300 000

1993 kände sig Arthur lite för i England igen, med turné och med nästan samma superlativer i den brittiska musikpressen som vid alla sina tidigare återkomster.

Året därpå fick han dock hjärnblödningen som var nära att ända hans liv. Han fick börja lära sig gå igen – men hans röst var dessbättre lika stark och obruten som någonsin tidigare.

Redan 1995 stod han på scen igen. I ryska S:t Petersburg, och inför 300 000 människor…

Och på den vägen är det ungefär fortfarande. Arthur är tillbaka i England igen. Söker vidare efter meningarna med livet, lever familjeliv – och ger sig då och då ut på en liten lagomturné med bl a Hawkwind eller Pretty Things. Eller med sin egen lilla akustiska trio, som dock låter avsevärt många fler och som heller inte drar sig för att avsluta med - Fire.

Och varje morgon, och det har han gjort i drygt 40 år nu, sjunger han upp sig minst en halvtimme.

Och sedan sjunger och tänjer och improviserar han ytterligare minst en och en halv timme ”på spelfria dagar”.

För är man Legend har man också ett ansvar.

Bara släpp efter…

En del av det ni läst här kan ni läsa bättre och mer utförligt i Polly Marshalls biografi, som ni hittar såväl på Bokus som på Play.com.

När ni läst färdigt så skaffa i första hand debutalbumet Crazy World of Arthur Brown, och i andra Galactic Zoo Dossier med Kingdom Come.

Det finns dessutom en hyfsad dubbelsamling, rätt billigt och utgiven i Sverige.

Kör förslagsvis ”Sunrise” så högt ni bara vågar för grannarna – och sedan är ni varmt välkomna i Arthur Browns fanclub.

Medlemskapet är livslångt.

Björn Mogreen, 2006-03-18

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.