Artikel
Ny näring åt Londonkärlek

Look at life/Swinging London
Granada Ventures 2006

Säkerligen hör och minns jag bara det jag vill höra och minnas när gamla rocknördar och unga popsnören byter minnen och adresser i sina samtidiga kärleksförklaringar till ”swinging” London.

Troligen, eftersom jag är lika obotligt och oförbehållsamt förälskad själv, trots att jag kapitulerade och lät blodomloppet fyllas först i mitten på 70-talet, när modsen och rockersarna sedan länge förvandlats till Mr och Mrs Jones, och Marquee Club redan bytt adress tre gånger.

Men man har ju läst. Och sett på TV. Och någonstans på vinden ligger nog videon med A hard days night kvar.

Och London, med alla sina rockhistoriska miljöeer, dofter och spännande avläggare står ju dessutom kvar.

Att upptäcka nya sidor av varje gång.

Säkerligen är det inte helt friskt att utan minsta eftertanke trycka på Buy Now-knappen när Play.com aviserar en två och en halvtimmes dokumentär om ”Swinging London”, även om den inte kostar så många pund.

Och sedan t o m sitta nöjd och med kärleken ytterligare stärkt trots att den egentligen inte innehöll så mycket rock eller swing eller mods som titeln lät antyda.

Visst, den bjöd in till nedslag utmed modegatan King Road i mitten på 60-talet, till besök på trendiga Carnaby Street, utflykter med scooters, besök på jazzklubbar i Covent Garden och lite annat smått och gott.

Men behållningen är ändå den allmänna tidsandan; den beaten och popen sprang fram ur.

Och att få se popvärldsarv som just Covent Garden som den kött- och grönsaksmarknad den ännu var på det glada 60-talet. Och de blomstrande varven i Docklands, och kajerna längs Themsen, när de kantades av oceanångare och stora lastfartyg och bärsande sjöbjörnar som kom hem med amerikansk rhytm´n´blues till lillgrabben.

Men också om tidlösheter som marknaderna utmed t ex Portobello Road, det myllrande Piccadilly Circus och överklassens alla klubb- och gubbdagis.
Och reportage om t ex McCartneys Meter Maids och Roy Woods Fire Brigades.

Och man kan knappast heller undgå att imponeras av den förstklassiga överföringen från de gamla smal- och journalfilmerna.

Färger och skärpa och ”konstnärlighet” lämnar inte mycket övrigt att önska.

Så gillar ni London och tror att ni kan klämma in två och en halv timme i förberedelserna inför nästa överfart, så har ni bra uppvärmning här!

Björn Mogreen, 2006-03-13

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.