i otakt bland toner och ord på internet

Mr. Blackpool sitter och tänker på hur mycket bättre musiken var förr.

CD recension: Let´s Frolic av Blackie and the Rodeo Kings
Kanada kan

Artist: Blackie and the Rodeo Kings
Titel: Let´s Frolic
Bolag: True North Records, 2006 (Rootsy)
Betyg: 8

CD omslag: Let´s Frolic av Blackie and the Rodeo KingsLåt inte bandets namn lura dig. Det här är inte country. Eller… jo, kanske lite. Men det är så mycket annat också. Blackie and the Rodeo Kings är arbetsnamnet på en hobbygrupp bestående av tre etablerade kanadensiska musiker – Colin Linden, Stephen Fearing och Tom Wilson.

Gemensam nämnare, förutom att dem är kanadensare är att de under åren har sugit i sig, och försörjt sig på amerikansk rotmusik – blues, country, folk, rock, soul – och ut kommer nu ett alldeles utmärkt album vars låtar överraskande ofta har samma resning, känsla och kraft som inspirationskällorna.

Samliga tre har parallella karriärer på egen hand men det märks att de njuter av sitt sidoprojekt. ”Let´s Frolic” är fjärde plattan som rodeokungarna släppt. När de tidigare i år möttes i studion blev resultatet 29 låtar varav 14 nu finns på denna platta. Resten kommer att ges ut nästa år.

Men det finns ingen anledning att vänta eller tveka så länge. För de som gillar Grateful Dead från ”American Beauty” och ”Workingman´s Dead” perioden, The Band, Travelling Willburys eller Derek and the Dominoes soundet, har här en positiv upplevelse som väntar.

Colin Linden är sedan tidigare en respekterad blues-gitarrist som tillsammans med Fearings känsla för folkmusik och Wilsons lite rockigare attityd prickar in den ena fullträffen efter den andra. Samtliga låtar är små pärlor som Pam Tillis och Fearings duett på ”The fools who can´t forgett” eller tolkningen av Daniel Lanois ”House of Soul” som dryper av tremoloegitarr, trumvispar, och har den där spöklika Lanois-känslan eller varför inte låten som givit plattan dess namn ”Let´s Frolic” eller ”Lovin Cup” som Jerry Garcia inte hade gjort bättre och det hela blir naturligtvis inte sämre av att Garth Hudson, från the Band, spelar orgel på några spår.

Det är länge sedan jag hörde en platta med så varierade melodier och med så mycket känsla investerad. Låtarna är kanske inte några mästerverk var för sig men tillsammans utgör dem en fascinerande enhet, laddad med musikaliska referenser som lyfter på hatten men som aldrig bugar underdånigt.

Peter Linde, 2006-11-04