Lista
Dags bästa, januari 2006

Rosanne Cash - Rules of travel (Capitol)

Glöm nya Black Cadillac. En hyllning till fadern, men alltför temperamentslös. Det är denna skiva som gäller. Något år på nacken, men den har allt som är bra med Rosanne Cash. Den varma, inkännande rösten, de omsorgsfullt utmejslade melodierna. Och utsökt producerat av maken John Leventhal. Johnny själv lägger sin ekfatsstämma tätt intill i den utsökta "September when it comes". Och Sheryl Crow, Steve Earle och Teddy Thompson gör inte heller bort sig.

Frankie Miller - Full House (Eagle records)

Peter sa att han var död. Nej, nej. Han släpper ju snart nytt, denna kung av råraspiga röster. Det här formidabla utspelet kom 1977 och har nu mastrats om till en grann ljudbild där Miller sjunger Lennons "Jealous Guy" direkt från svartalfernas rike. "Be good to yourself " är första spår. Det är man om man lyssnar på denna skiva, som är den absoluta motsatsen till likstelhet.

 

Påtalåtar - en hyllning till Ola Magnell (Satellite Records)

Ibland kallar folk honom för vispoet. Det låter som en diagnos. En passivt-aggressiv variant. Ola Magnell står bredvid såna genrer. Han är sin egen, mer hälsosamma kategori.Ett gäng beundrare har nu tagit sig an hans egensinniga sånger.Tolv tolkningar som blivit förvånansvärt lyckade, med några få undantag. Bäst är Tomas Andersson Wij i "Trasten". Hans vemodiga röst får mig alltid att tänka på en regnig lördagseftermiddag i Småland; två mil väster om Nybro och äggmackor i bilen. Näst bäst är Mats Ronander. Han är förbluffande mogen och innerlig i "På älvors vis". Allra bäst är Ola Magnells egna versioner.

Små spöken & velodromer (hembränd skiva från Ola)

Ola Hedbäck är en god vän. Från Lund prånglar han på webben ut lakoniska vardagsbetraktelser med en infernalisk udd. Nu har han gått till skivhyllan och satt Robert Plant, Sigur Rós, Van Der Graf Generator och White Stripes att dela utrymme med sofistikerad jazz. Nyligen bortgångne pianisten Per- Henrik Wallin tangerar Eric Satie i några skimrande cykelturer. Här gäller det att hålla i styret. Vackrast är Peter Nordahls Trio i "Send in the Clowns". Kusligast: att jag alltid glömmer bort vilken storartad sångare Robert Plant är.

Alright, this time just the Girls vol. 2 (Sympathy for the Record Industry)

Första samlingen kom för sju år sedan. Nu är det dags igen. Kvinnor som tycks älska att stå ytterst nära mikrofonen och sjunga hest och småfalskt till hoppande trummor och rassliga gitarrer. Trettio sångerskor som nästan låter likadant, utom countrylegenden Wanda Jackson som slösar ett perfekt twang på oss. Upplyftande och kul i exakt fyra dagar.

 

Dag Ståhl, 2006-01-29

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.