CD recension: A Houndred Highways/American V av Johnny Cash
En sista hälsning

Artist: Johnny Cash
Titel: A Houndred Highways/American V
Bolag: American Recordings, 2006
Betyg: 7.5

Egentligen är det lite avigt att jag, som egentligen aldrig riktigt tålt den här karln, nu ska tycka till om hans allra sista inspelningar i livet.

Lika besynnerligt är kanske också att jag gick och köpte den här plattan, ohörd.

Och att jag dessutom är tidigare innehavare av de fyra första albumen i den här Rick Rubin-producerade American-serien.

Jag ska inte förneka att jag gillat enstaka låtar i Cashs tidigare produktion, men annars har han, kanske något lite oförtjänt, fått stå som en mogreensk symbol för den dryparcountry som bara överträffas av några enstaka frireligiösa Texasfundamentalister, och de där dödshjälpsjämförda squaredance-muzakmaskinerna.

Jag har tidigare berättat om min allergi mot steelguitars – som dock avtagit något med åren, tack vare genrens avamerikanisering.

Vad Rick Rubins och Johnny Cashs samarbete varit hyfsat fritt ifrån är dessbättre just de här svåra bokstavskombinationerna, som SBF (steelguitar, banjo och fiol), och i stället har det varit mest gitarr, ståbas, orgel och piano.

Ja, t o m mellotroner och harpsichords.

Plattan som milt ”frälste” mig var The Man Comes Around, som jag tyckte var oerhört stark i all sin bräcklighet.

Och även om jag inte tycker att A Houndred Highways riktigt kommer upp i denna innerlighet och närhet, så är den en faktisk fin och värdig avslutning på en countrylegends långa karriär.

Här finns visserligen mest gamla dängor i väldigt avskalade (många föredrar säkert hellre att kalla dem nakna) versioner, av bl a Gordon Lightfoot, Don Gibson och Bruce Springsteen(!), men också Cashs allra sista, egna låt; Like 309.

Inte oväntat är flera av låtarna lätt gospelanstrukna, och handlar om mognad, kärlek – och den sista resan; döden.

Det är en sorgsen och själv märkt artist som sjunger, och som vet om att det handlar om hans musikaliska testamente. Hustrun June Carter hade gått bort någon månad tidigare, och själv skulle han följa henne bara några månader senare, i september 2003.

Och lika lite som man kan frigöra sig från respekten för en artist som trots allt betytt så mycket för så många kan man heller frigöra sig från empatin, och från att det de facto handlar om en avskedshälsning.

En punkt.

Även om Rick Rubin lär ha sagt att han har material nog även till en American VI.

Men postuma skrapalbum brukar sällan göra någon glad.

Björn Mogreen, 2006-07-03

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.