Artikel
En semiproggares bekännelser

Det tog exakt 49 sekunder innan jag på gott och ont var tillbaka till början av 70-talet, tillbaka till proggens höjdpunkt. Tidsmaskinen i det här fallet var en samling singlar från MNW-etiketten av ett proggäng kallat Charlie och Esdor, nu återutgivna som CD på bolaget Mellotronen, 2005. Jag fick plattan av Magnusson i födelsedagspresent i somras men har liksom undvikit den tills häromveckan, då jag i en svag stund, och av respekt för givaren, tvingade mig själv att sätta mig ner och lyssna. Jag antar att plattan var ett sätt för honom att påminna om gemensamma höjdpunkter och en del aborterade ideal.

•

Charlie och Esdor har jag aldrig hört förut. De kom från Katrineholm och hamnade som så många andra musiker i huvudstaden och hade väl sitt halleluja moment 1970-71 ungefär samtidigt som Stockholms almar erfor en större skälvning.

Efter ett sitar-tjockt intro börjar Charlie Franzén att sjunga 45 sekunder in på låten ”Dagen är över”: ”Dagen är över, nu kan kvällen komma…” samtidigt får jag krampfyllda visioner av Björn Afzelius, Turid, Norrbottens Järn, Älgarnas trädgård, Bernt Staaf och alla andra som både förgyllde och förmörkade mina tonår.

•

Så här i efterhand är den väl inte så svåranalyserad, min dubbla inställning till proggmusiken som den klädde sig i svensk 70-tals förpackning. Progg har väl hos många alltid haft en kraftig töntstämpel men under första hälften av 70-talet var det ändå extra ballt att vara proggare.

Vänsterrörelsen shakade loss för allt vad tygen höll. Kommunist var ännu inte enbart ett skällsord och det var inne att spela ackustisk gitarr, dricka Kir och sjunga politik. Men det hände ju en del saker utanför den svenska musikvärlden som inte gick att blunda för. Samtidigt som Contact gav ut ”Hon kom över mon” 1971 så kom ju ”Led Zeppelin IV” och Deep Purples ”Fireball”. Och samtidigt som Hoola Bandoola gav ut ”Vem kan man lita på” 1972 så kom ju Steely Dans ”Can´t buy a thrill” och Yes´s ”Fragile”. Och samtidigt som Samla Mammas Manna gav ut ”Måltid” 1973 kom ju Genesis ”Selling England by the pound”. Och det säger ju säg självt att om du lyssnar på och diggar exempelvis något som ”When the levee breaks” så rimmar inte det nått vidare med Charlie och Esdors singel ”Då klagar mina grannar” som nådde en förväntansfull publik våren 1971 och som innehåller tidstypisk progglyrik av första klass. Njut av första versen och tänk dig ett ackompanjemang av svävande sitartoner:

”Jag putsar mina glasögon på en spetsgardin
Så ren och fin
Och så mjuk och fin
Sen sätter jag dem på mig och tar min gitarr i knät
Dadadidadada
Sen börjar jag och sjunga vad nu jag kan komma på
Det känns så mycket bättre då…”

Det här var ju någonting som måste ha fascinerat och förvirrat en yngling. Å ena sidan har du fantastisk musik gjord av oåtkomliga, tunga gäng som Genesis, Yes, Jethro Tull, Black Sabbath etc. och å andra sidan inhemska egna produkter som Charlie och Esdor som får till det med en slags omöjlighetsformel – Ett totalkrängt komp till en text som bara en textförfattare kan älska. Men det är här vi hittar pudelns kärna. Charlie och Esdor tar vad de har, skiter i god smak och kör så det ryker. Det är det som gör att proggen så här i backspegeln ändå får ses i ett förlåtande sken. Det är ett gammalt svensk recept från Kajsa Wargs dagar. Det är folkhemstanken. Det är soppkokning till förbannelse där det ibland flyter upp något extra gott till ytan. Men även om det inte är så fett alla gånger så kan alla vara med runt grytorna och antingen smaka efter behov eller bidra med råvarorna allt efter förmåga. Kanske var det denna attraktion som också blev proggens död eftersom den funkade som ett flugpapper på allehanda musikaliska och omusikaliska tokstollar. Kanske lite mer av idoljurytänk hade funkat bättre men då hade ju inte proggen varit progg och inga låtar med titlar som ”In kommer Gösta” och ”Doin the omoralisk schlagerfestival” etc. hade någonsin nedtecknats. Och än mindre hade vi haft band med så vidlyftiga och omistliga namn som ”Anna koka 5 ägg jag är värd i huset” eller ”Gunder Hägg”.

Och tänker man i dem banorna så är ju proggen en naturlig föregångare till punken. Det är bara det att punken släppt alla politiska kopplingar och samtidigt alla hämningar och bytt manchestertyget mot läder. Idén att alla kan släppa loss musikaliskt utan betyg från musikhögskolan har man gemensamt.

•

Så här i backspegeln är det väl dem aspekterna, upproret mot kommersialismen och gräva där du står mentaliteten som fick mig att börja sälja proggbladet Musikens Makt på Vittusskolans gård 1973 parallellt med arrangemangen av koncertresor till Olympen i Lund och Köpenhamn för att se Focus, Manfred Mann Earth Band, Clapton etc.

Jag slutade dock min korta karriär som semiproggare efter ett arrangemang med Hoola Bandoola Band som vi lyckats engagera för ett uppträdande i Vittusskolans aula via kårens ideella musikförmedling Playwood. Det måste ha varit 1973 när malmöbandet precis hade slagit igenom. Vi hade kommit överrens om att de skulle spela ett set mot X antal kronor i ersättning. Väl på plats och när de ser alla människor i den knökfulla aulan begär Wiehe och kompani procent på intäkterna för att de ska gå upp och spela. Ja, vad har ett gäng 17-åringar att sätta emot ett sånt plötsligt anfall av girigheter från idolerna sida. Ingenting. Vi föll till föga. Koncerten blev lyckad men min tid som proggare var över, nästan innan den hade börjat. Sen dess har jag lite svårt att lyssna på Hoola Bandoola Band och är lätt allergisk mot Wiehes eller Afzelius röster. Fast kanske jag skulle vara tacksam istället. De öppnade mina ögon och vaccinerade mig för alltid mot politisk musik i allmänhet och progg i synnerhet.

Idag kan jag lugnt och oneurotiskt, tillsammans med Charlie och Esdor, resa tillbaka i tiden och förnöjt konstatera att på en hel del sätt var det faktiskt inte bättre förr.

Peter Linde, 2006-10-18

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.