Artikel
Indi(e) på riktigt
1 miljard indier kan inte ha fel. Är du ute efter indisk hitlistemusik så är det soundtracken från de många Bollywoodfilmerna som gäller. Men nu var jag antagligen en ovanligt bångstyrig kund. Expediten i Chandigars största skivaffär lyckades inte kränga sång- och dansplattorna. ”I want Indian contemporary pop or rock” insisterade jag. Han tittade förundrat på mig och gjorde sedan vågen med huvudet, så där som indier gör när de menar allt från ”ok.” till ”är du inte riktigt klok”? Hur som helst, jag kom ut ur affären en solig novemberdag i år med en handfull plattor med indiska artister som jag nu lyssnat lite närmare på.
•
Indierna är ett partajande folk. Det är alltid nära till fest av något slag och ett stadigt inslag är alltid musik i olika former. Vanligt är, som sagt, indiska schlagernummer ur någon av de otaliga filmerna men även traditionell Bhangra, för att inte nämna den moderna formen uppblandad med hip-hop rytmer. techno, reaggae eller disco. Det hörs överallt. Bhangra är ursprungligen dansmusik från den indiska delstaten Punjab som omformats av Punjabis i exil och som nu blivit så populär i bl.a Storbritannien att den återexporteras till Indien. Lite av British Invasion fast åt ett annat vädersträck!
Under en resa i Indien får Syn- lukt- och hörselsinnena en rejäl genomkörare. Inte minst ljudlandskapet är fascinerande. Vare sig du kollar på tv, sitter på restaurant, försöker sova, eller sitter i någon djävulsk bilkö i Dehli så är det rätt stor sannolik musik du njuter/blir störd av.
Det är kanske till och med troligt att du lyssnar till Rabbi Shergill som blivit kallad en indisk Bruce Springsteen och jämförd med allt från Bryan Adams till Leonard Cohen. Men när jag lyssnar till Shergills debutalbum som kom för ett par år sedan tycker jag det är svårt att dra sådana paralleller. Visst finns det en stor västerländsk påverkan i musiken med elgitarrer, trummor och rytmer men grunden finns helt och hållet i den indiska musiktraditonen och så är det med de flesta indiska banden och artisterna. De lånar gärna och omformar eller integrerar och kanske de någon enstaka gång sjunger på engelska men sällan tar de steget över fullt ut. Det är sympatiskt och ger indisk pop en egen personlighet som man antingen gillar eller ogillar. Shergills stora hit ”Bulla Ki Jana” är ett typiskt exempel på hur västerländskt assimileras in i den egen traditionella musikkultur. Sången är tillägnad sufihelgonet Bulla Shah och handlar om kulturell och religiös alienation, något som blivit allt påtagligare bland Indiens talrika unga medelklass i takt med att landet BNP slår nya kullerbyttor uppåt.
Själv tycker jag att Shergill lyckats bra med mixen. Det är exotiskt men ändå rätt hemtamt för västerländska öron och hans låtar bygger mer på melodi än utdragna improvisationer över enstaka teman. Om han sjunger på hindi eller punjabi är jag inte kropp att avgöra men jag älskar det där indiska L-ljudet som framkallas när tungan slår bakifrån och framåt mot gommen och så blandningen av de indiska tablas och dhol trummorna och deras västerländska kusiner.
•
Också den oerhört populära gruppen ”Indian Ocean” blandar indiska och västerländska rytmer. Här är det ett jazzigare och friformigare sound än hos Shergill. Indian Ocean är ett väletablerat band som varit aktivt sedan tidigt på 90-talet. Genombrottet kom efter ett intensivt turnerande och med tredje plattan ”Kandisa”, en av de mest sålda plattorna i Indien. Det gav bandet möjlighet att turnera utomlands och de senaste åren har Indian Ocean genomfört koncerter såväl i Europa som i Asien, USA och Australien.
Jag har lyssnat på gruppens fjärde platta ”Jhini” från 2003 och för mig känns musiken meditativ, dominerad av gitarristen Susmit Sens löpningar längs indiska skalor på en jazzinfluerad bas- och trumgrund där också traditonella instrument som tabla får stort utrymme.
Går man lite närmare huvudfåran av modern indisk pop är det omöjligt att inte nämna ”Euphoria” och deras senast platta Mehfuz från 2006. Euphoria var en av de första banden som blandade västerländska instrument med indiska, rock med Bhagra, sitar med stratocaster. Under de senaste tio åren har medlemmar kommit och gått. För närvarande består bandet av 7 medlemmar som på Euphoria åstadkommer ett stort sound som ligger närmare Bollywood än sufiskt svårmod.
När vi ändå är inne på sufism, denna folkliga, mystiska variant av islam, så är det också på sin plats att nämna Salman Ahmad, pakistansk gitarrist och mest känd som ledare för rockbandet Junoon, som betyder besatt. I det här fallet av musik. Junoon var ett av de första rockbanden i Pakistan som framträdde live när allt annat var samplat och förprogrammerat. Influerade av Led Zeppelin, Black Sabbath mfl. kombinerar Junoon tunga gitarriff med sufisk poesi och engagemang för fred och natur. Det är säkert den mest internationellt framgångsrika musikgruppen i Pakistans historia med turneer över hela världen. Bland annat uppträdde dem på Roskilde festivalen 2000. Gruppen är oerhört populär bland både pakistanska och indiska ungdomar och har utnyttjat sin popularitet för att propagera för ett mer avslappnat förhållande mellan brödrafolken i de två länderna. Det viskas om att bandet ska släppa en ny platta 2007. Till dess får fansen hålla till godo med Ahmads soloplatta ”Infiniti” som släpptes 2005 i Pakistan och i år i Indien.
•
Störst och inflytelserikast av alla musiker från den indiska subkontinenten är ändå Nusrat Fateh Ali Khan. Han är visserligen död sedan nästan 10 år men hans musik är fortfarande en stor magnet som påverkar och influerar det mesta musikskapandet både i Indien och Pakistan. NFAK är känd som en mästerlig uttolkare av Qawwali, en slags sufisk andakts- och uppbyggelsemusik som han utvecklat, moderniserat och populariserat och ibland också fusionerat med västerländsk genrer som techno. Qawwali sånger är formaliserade och börjar ofta med ett kort instrumentalt intro på tabla eller hamonium (ett slags mellanting mellan orgel och dragspel). Sen är det sångarens tur med några inledande verser tonsatt poesi. Detta övergår sedan i sångens rytmiska huvuddel som ackompanjeras av tabla och dholak. Sen finns det naturligtvis en mängd varianter. Det berättas att när NFAK turnerade i väst brukade han kolla in tevereklamen för att identifiera vilka melodier och harmonier som var populära i ett specifikt land. Sedan valda han låtar med liknande struktur ur sin repertoar för just det gästspelet.
Flera västerländska musiker har blivit djupt påverkade av andligheten i NFAKs musik. Eddie Vedder, sångaren i Pearl jam har ofta pekat ut NFAK som en stor inspirationskälla och har också samarbetat med honom bl. a. med filmmusiken till ”Dead Man Walking”. Nusrat har förresten bidragit även till soundracken från ”The Last Temptation of Christ” och Olever Stones ”Natural Born Killers”. Gamla Genesissångaren Peter Gabriel är en annan stor beundrare som på sin egen skivetikett ”Real World” släppt fem Nusrat album vilket naturligtvisbidragit till NFAKs popularitet i Europa. Jeff Buckley, som dog bara tre månader innan Nusrat 1997, har sagt: ”Nusrat, he´s my Elvis” och förklarat att NFAK var som en gud för honom.
Det finns en magnetism i NFAKs musik, den känner till och med jag, som omfamnar lyssnaren och som inte så lätt släpper taget. Att sångare som Buckley, Gabriel och Vedder fascineras av NFAK är inte heller så svårt att förstå eftersom han är något av nyckeln till den indiska och pakistanska moderna musiken som absolut är värd att kollas in lite närmare för som sagt, inte kan väl en dryg miljard lyssnare ha helt fel?
Peter Linde, 2006-12-19
Kolla in:
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.