CD recension: With The Beatles av The Beatles
Uppstudsig hövisk kärlek

Artist: The Beatles
Titel: With The Beatles
Bolag: EMI/Parlophone , 1963
Betyg: Klassiker

Det kommer många nya skivor. Det är jättebra för Örjan som ännu inte har hört allt. Också jag önskar höra allt nytt, men det tar tid och man måste lyssna på gammalt också.

Om man törs.

Det kan hända att den berömda tidens tand har tuggat ihjäl äldre favoriter. En orsak kan vara att man var en finnig yngling och inte visste bättre. Plattan ifråga var kanske usel redan då, men man hade den som tröst efter att tjejen gjort slut eller använde den som afrodisiakum inför mötet med samma tjej.

Eller så är albumet för evigt suveränt, med eller utan tjej och bortom alla smaker och tuggande tänder.

Jag talar om en klassiker.

Herregud jag vara bara tolv när Beatles släppte sin andra LP i november 1963 och jag kände knappt till dem. Jag gick i sexan och lyssnade mest på Lille Gerhard.

Det var först när jag börjat realskolan som jag köpte With The Beatles. Och då hade jag redan hunnit spela sönder Beatles For Sale och A Hard Day´s Night.

Dessa tre plattor är de unga Beatles mest av allt. Ja, jag vet Please Please me är också ung men den är alltför ung. Rent av omogen.

Så är det. Jag vill ha de mogna unga Beatles. Inga studioexperiment, LSD-trams, mystiska sitarer och extatiska sexorgier. (Hm, det sista är jag nog inte helt säker på att jag inte vill ha, men det låter bra att inte vilja ha det.)

Nej, tidig Beatles ska det vara. Solsken, glada miner, en hallonläsk och hövisk kärlek. Mest av allt representeras detta av With The Beatles. Plattan osar stil, charm och korrekt uppförande.

Den innehåller fjorton relativt korta låtar där bara en är över tre minuter.

Sju sånger är skrivna av John och Paul och en av George. Resten är utsökt valda covers. Ta bara You really got to hold on me. Det är plattans längsta låt (3.02) och mycket tajtare och mer engagerande än Smokey Robinson & The Miracles original. Lennon sjunger raspigt och lent på samma gång och han böjer rösten precis som han vill. Jag blir lycklig varje gång jag hör denna perfekta tryckare.

All my loving kommer som tredje spår. Den är Pauls. Och den är den sång man skulle föreslå någon som aldrig hört gruppen och vill veta var man ska börja. Spela All my loving, skulle jag säga. Det är tidiga Beatles mest pauliga sång och med den förstod McCartney att han kunde lika bra som Lennon.

Spår ett och två är två magnifika popstänkare. It won´t be long och All I´ve got to do ligger som en oskiljaktig duo som bara andas frisk, otvungen hitkänsla.

Ringo sjunger på en låt. Det kanske man inte önskar. Men I wanna be your man kan vara hans för evigt bästa stund vi sångmicken.

I två ögonblick får George vara i centrum. Han har skrivit och sjunger Don´t bother me och han sjunger en obskyr sak från amerikanska flickgruppen Donays, Devil in her heart. Båda är rätt usla som sånger men tillhör plattan som lingon måste vara till potatismos och korv. Bara det att båda sångerna är moset. Men jag kan inte vara utan dem.

En bitter text av Lennon är ju typiskt och plattans mörka låt är Not a second time. Det är fina trummor och en konstig låt egentligen, men det biter sig fast och det är Kristian Larssons favorit. Och han borde ju veta, som var den förste i gänget med både rullbandspelare och Gerry and the Pacemakers-affisch på väggen.

En sång att ta hem till mor är Till there was you, som är sentimental underhållningsmusik med vän, nylonsträngad gitarr och egentligen rätt trist. Det är en bugning till Broadway och musikaltraditionen. Paul sjunger den förmodligen till sin far.

Little child och Hold me tight älskar jag för att de är utfyllnadslåtar. Sådana måste man ha, karaktärslösa hafsverk som man kan säga något illa om men gapa med i vid någon 60-talsgala i Ronneby. Inte ens herrar Beatles gillade Hold me tight.

Sen har vi tre rockare kvar. Please Mister Postman, Roll over Beethoven av Chuck Berry och Money. Man kan gradera dem som tjatig, hygglig, överjävligt bra.

Money är plattans bästa nummer. Lennon tar i allt vad han kan och går iland med det. Han pulvrisrerar Barrett Strongs original så det bara blir tjosan kvar av det. Så här låter ett geni som kan smälta samman liverpoolsk uppstudsighet med amerikansk råhet från gatans trottoar. Så ska det låta.

Bara en sak till. Snart kommer en "ny" CD med Beatles. Den heter Love och är ommixningar av gammalt material. George Martin är inblandad. Det blir säkert ultrahipppt och maxat och sorgligt och djärvt och sådant. Självklart ska jag skaffa den. Men jag kommer att spela With The Beatles före och efter. Bara för jämförelsens skull.

Dag Ståhl, 2006-11-05

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.