CD recension: Watermelon Slim & the Workers
Smaskig melon

Artist: Watermelon Slim & the Workers
Titel: Watermelon Slim & the Workers
Bolag: Northern Blues Music, 2006
Betyg: 8

Watermelon Slim & the Workers är en ny bekantskap men jag känner igen musiken med ett leende. Det är en tufft svängande slidegitarr-baserad blues med ett lätt Chicago sound och om jag blundar skulle jag svära på att detta var Paul Butterfields Better Days som återuppstått ifrån de döda och att Watermelon Slims röst var en reinkarnation av Geoff Muldaurs så särpräglade ton och själfulla fraseringar.

Men så är det alltså inte. Watermelon Slim, eller Bill Homans som han egentligen heter, har försörjt sig till tämligen nyligen som lastbilschaufför och det var inte förrän in på 2000-talet han, efter att ha blivit övertalad av en hjärtattack, gick över till att spela musik på heltid. Vi tackar för det och bugar för den övertygelse och dedikation som driver en man att överge en säker försörjning och istället välja musiken när döden stirrar en i vitögat.

Nåväl, denna Slims tredje platta innehåller 14 spår och endast två är covers (”Baby please don´t go” och Fred McDowells ”Frisco Line”) resten är skrivna av Slim och the Workers som är Michael Newberry på trummor, Ike Lamb, gitarr samt Cliff Belcher på bas. Slim själv står för sång, munspel och ett slidegitarr spel som imponerar – friskt och lyhört. The Workers jobbar tajt och hela plattan, trots att den är studioinspelad, har en typisk livekänsla. Det här bandet gungar fett med Watermelon som pådrivare. Han har få samtida rivaler med ett så häftigt tryck i pipan, rykande munspel och isande klös i sin National bottleneck gitarr.

Peter Linde, 2006-08-20

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.