i otakt bland toner och ord på internet

Mr. Blackpool sitter och tänker på hur mycket bättre musiken var förr.

CD recension: M.O.R. av Alabama 3
Alabama, UK

Artist: Alabama 3
Titel: M.O.R.
Bolag: One Little Indian, 2007
Betyg: 9

CD omslag: M.O.R. av Alabama 3Alabama 3 borde egentligen heta London 9. De nio medlemmarna i bandet, som bl.a. etiketterats som ”chemical country”, kommer nämligen från den engelska huvudstaden och inte från Amerikas djupa söder, som man skulle kunna tro vid en första lyssning.

Ignorerade i Storbritannien under slutet av 90-talet, då det var indie och britpop som gällde och inte countryblues till ett tekno beat, fick Alabama 3 istället sitt stora genombrott i USA med spåret ”Woke up this morning” från debutplattan ”Exile on Coldharbour Lane”, 1997. Kan man få mer exponering än att ha en egen låt som intro till tv-serien ”Sopranos”? Dessutom kördes den låten i Simpsons när Matt Groening valde att göra en parodi på maffiaserier.

Det är här någonstans i spänningsfältet mellan den amerikanska bigottstereotypen Homer och traditionella amerikanska kulturikoner som Tony Soprano man kan hitta Alabama 3 eller A3 som de heter i USA, efter en upphovrättsfajt med countrybandet Alabama. Alabama 3 fungerar som en slags tredje kolonn i pop- och skräpkulturen. Härifrån levererar man ironiska och giftiga, men framförallt humoristiska iakttagelser om religion, droger och politik, inte sällan med en vänsterskruv. Från en sådan utsiktspunkt ter sig företeelser i samhället ofta absurda. Det räcker inte med att sjunga, rappa och predika på bred sydstatsdialekt. För tydlighetens skull har bandets medlemmar döpt om sig och tex. heter Alabama 3s frontfigurer och sångare Rob Spragg och Jake Black numer Reverend Larry Love respektive D. Wayne Love. Deras kärlek till soul- och gospelmusik, blues och country är genuin och deras sätt att framföra den med en total omstöpning i acid, rap eller reagge rytm är totalt underhållande och befriande nyskapande.

Det var länge sen jag spelade en platta så här pass mycket utan att tröttna efter några varv. Här finns massor som mognar längs vägen. Det här är definitivt ingen Middle of The Road musik albumets namn till trots. Det är naturligtvis ironiskt menat liksom titellåtens refräng ”…let the music save you…” är dubbeltydig. Hur ska det annars tolkas när en av verserna går: ”James Taylor´s on the brown, taking me down those country roads, every brother is on the doobie. Gram left Emmy Lou so alone, Mr. Crosby is on the freebase.Don, Glenn, Randy, Bernie and Joe…the eagle flies alone”.

Alabama 3 lär vara en av Storbritanniens häftigaste live artister och det är inte svårt att förstå när man hör deras plattor – det gungar och funkar och svänger även om de låtarna som går i promenadtakt i de skummare kvarteren.

M.O.R håller samma dova tonläge och höga klass som debuten. Inspirationskällorna är detsamma. Det är väl just Alabama 3s adelsmärke att man omfamnar (hatar att älska/älskar att hata) genrer och företeelser på ytterkanten - kitch eller subkultur samtidigt som man injicerar dem med en ny energi. Jag gillar det! Och jag gillar associationerna jag får till fornstora namn som Quantum Jump, Pink Floyd och Cheech and Chong.

Peter Linde, 2007-12-05