Artikel
Bob i bild gav nya ringar
Lättjan har kopplat ett av de där alldeles omöjliga greppen på mig igen, som den ofta gör när man ska försöka ge sig på att recensera en hyllningsplatta eller ett soundtrack med en rasans massa olika artister av ofta skiftande kvalitet.
Därför gör jag det återigen lätt för mig, med endast ett par rader om den här plattans existens - fastän den faktiskt inte är så ojämn i kvalitén, utan tvärtom otroligt nog nästan helt befriad från magplask.
Fast å andra sidan är det heller inte så där värst mycket som sticker ut…
Vad för platta jag pratar om? Jo, soundtracket till Todd Haynes film om Bob Dylan; ”I´m not there (Colombia, 2007); en dubbel-cd med inte mindre än 34 exklusiva spår - varav flera påstås inte ens finnas med i filmen.
Och jag har redan nämnt att det här absolut inte är dåligt, det finns inte ett taskigt hantverk så långt örat kan höra. Och egentligen borde det kanske tilltala mig mer än det gör eftersom jag i min mångåriga ambivalens till Dylan ofta också slagit fast att det oftast är andra artister som gör hans låtar bättre än han själv - men å andra sidan finns det också en hel del i den här mannens rikhaltiga produktion som jag inte riktigt tycker håller måttet, och tyvärr har väl en del av just det materialet letat sig fram till den här plattan.
Och det kanske också är en orsak till att det inte finns med i filmen?
Men det finns ändå det som är mycket bra, och en särskild tumme får Calexico, som får fart på en rad gästsångare här; inte minst Roger McGuinn från gamla Byrds, och Charlotte Gainsbourg.
Andra bidragsgivare som inte skäms för sig är Richie Havens, gammal fin Dylan-tolkare även han, Stephen Malkmus, Los Lobos och, förstås, Antony & The Johnsons.
Kul också att låta Dylan själv avsluta hela anrättningen med titelspåret.
•
En ny platta lite grann åt det här hållet är också ”Your time is gonna come” (Castle Music, 2007), som kort och gott är ett litet kuriosaalbum för alla Led Zeppelin-vänner.
På 25 spår görs små nedslag i den för-zeppelinska tiden.
Det är alltså gruppens ”rötter” som återges.
Och inte särskilt förvånande är det förstås Jimmy Page som drar det tyngsta lasset.
Det handlar om åren 1964 till -69, en tid då nämnde Page t ex dubblerade med Dave Davies på en del Kinksinspelningar, men då också han, eller någon av de andra pre-zeppelinarna, jobbade med Nico, Donovan, P J Proby, Marc Bolan och Twice as Much, för att bara ta några exempel.
Plattan avslutas med några spår med en mycket besynnerlig man som jag faktiskt såg live redan på stenåldern, i Högre Allmänna Läroverkets flickgymnastiksal (efter skoltid, och uthyrd) i Karlskrona - Screaming Lord Sutch.
Nej, det var inte särskilt bra. Och varken Page, Beck eller Nicky Hopkins lär ha varit med den gången.
Men helt säker är jag inte. Mina hittillsvarande försök att få fram kompmusikerna har tyvärr varit fruktlösa.
•
Och så bara några avslutande rader om att en av mina soulfavvisgrupper, The Dells, varit ute och konserterat igen.
Gruppen bildades redan för 55 år sedan, varför ni förstår att pojkarna uppnått en aktningsvärd ålder.
Men - det är fortfarande full fjong i piporna; visar de med all tydlighet på nya liven Greatest Hits In Concert (Soul Concerts, 2007).
Plattan är inspelad i New York City tidigare i år och innehåller tyvärr bara åtta spår, av vilka förstås monsterhittarna There is, Oh, what a night och Stay in my corner finns med.
Jag saknar åtminstone dussinet välkända ståpälsare ytterligare, men man kan väl inte alltid få allt.
Björn Mogreen, 2007-11-18
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.