Artikel:
En trivsam trippel i pådden

Av en slump noterade jag att de tre album som via iPoden gav lite tacknämlig stadga åt ytterligare en gråmulen semesterdag var nästan sprillans nya - men ändå innehöll mest gammal musik; om nu även årsgamla tongångar kan räknas dit.

På platta 1, en nyutgiven dubbel på EMI Gold, bjuder 61-åriga Cherilyn Sarkisian på sammanlagt 44 spår från sina allra första stapplande karriärår; mellan 1965 och 1968.

Cher, som hon kallade sig även då, prickade in en hel räcka egna hits jämte dem med maken Sonny Bono.

Dylan-låten All I really want to do blev den första, Bang Bang hette f ö en annan och Sunny en tredje.

Allt för Imperial Records.

Fortsättningen på karriären är, som man säger, en helt annan historia - och hennes Farewell Tour häromåret spelade in nästan 400 miljoner. Dollar.

Men den här lilla samlingen av tidigt material är en charmig liten sak som får tjäna som surrogat för den trilskande solen, så länge.

Och ett möjligen talande axplock från låtlistan är sånger som nått oss via andra artister - som I go to sleep, Dream baby, Come and stay with me, Elusive Butterfly, You don´t have to say you love me, Until it´s time for you to go, I want you och Take me for a little while.

Charmigt var som sagt ordet.

•

Just nu sitter Stuart Staples och ett par av hans gamla Tinderstickskollegor i studion och spelar in en platta som påstås ska släppas i vinter i just Tindersticks namn.

De flesta gamla fansen är skeptiska eftersom Dickon Hinchliffe, som ju stod för en hel del av Tindersticks-soundet och talangen i bandet, inte är med i studion, och inte heller bassisten Mark Colwill och trummisen Al Macaulan, som båda numera spelar i andra band.

Så det troliga är väl att resultatet mer blir en naturlig uppföljare till Stuarts båda tidigare soloalbum - men vem vet? En tumme håller jag i varje fall, som hängiven Tindersticksvän.

Under väntetiden lyssnar jag på gruppens nyutgivna och handplockade BBC Sessions på Universal/Island, med 25 låtar från åren 1993 till -97; gruppens absolut bästa.

Somt här är visserligen betydligt svagare än på andra liveplattor med gruppen, men annat är alldeles förträffligt - och sitter som handsken i eftermiddagsregnet.

Och på tal om BBC Recordings så slå gärna in det på din näthandlares sökmotor - och du hittar massor av bra livemusik i ibland helt andra versioner än på artisternas studioalbum.

Som t ex på dubbeln med Moody Blues som kom tidigare i år - och tidigare utgivningar med bl a Zombies, Yardbirds och The Who.

För några veckor sedan släpptes också ett uppskrivet BBC-album med Dusty Springfield.

•

Det tredje albumet i den lilla turkosblå är brittiska Luke Toms, som släppte debuten The Forever House på Island Records i fjol.

En platta för alla vänner till Divine Comedy och Duke Special och för all del också ELO, men med drag också av en rad 70-talsartister, som t ex Leo Sayer och Gilbert O´Sullivan. Och farbröderna Waits och Newman.

Det är massor av storvulna arrangemang med stråkar och sköna saxar - och bra, melodiska låtar med lite jazzanslag.

Jag sprang på gruppen av en ren tillfällighet, men kommer definitivt att slänga mig över uppföljaren när den väl kommer.

•

I morgon rensar jag Pådde, för mer nyinkommen gammal skåpmat.

På cd-spelaren blir det mest opera när det är busväder som just nu, men ur öronsnäckorna hade jag tänkt mig att det skulle strömma bl a Lea Riders Group den närmaste veckan. Och The Alan Bown Set, A J Croce och NiCad.

Inte i var mans skivhylla visserligen, men spännande och bra i väntan på höstsläppen från bl a Elbow, Portishead, Mercury Rev, Athlete, Richard Hawley, Gnac och Kula Shaker.

För att bara nämna några.

Björn Mogreen, 2007-07-23

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.