Artikel
I ännu levande mästares sällskap
Jag har nog aldrig tidigare sett och hört ett så tajt band som det ikonen Brian Wilson hade med sig till KB i Malmö i måndags kväll - vid sin exklusiva klubbspelning för 700 redan frälsta Wilson- och Beach Boys-vänner.
Det blev en oförglömlig kväll; en magisk afton med en mästare.
•
Jag måste erkänna att jag blev lite bekymrad vid den gamle strandknuttens entré. Han inledde med att skälla ut någon stackars ljustekniker, och verkade nymornad och allmämt lite ur gängorna.
Och det var något stelt och frånvarande över hela hans väsen när han lät sig placeras bakom sitt keyboard.
Men efter bara några nummer kokade hela KB!
•
Okay, Brian Wilson h a r blivit gammal, 65 i morgon (20:e juni). Och han är märkt av ett långt liv med sina inre röster och demoner.
Det är inte heller särskilt många ackord han slår på sitt klaviaturbräde under kvällen - och sällan har jag heller sett en så tafatt gitarrist när någon i slutskedet hänger på honom en gitarr.
Dessutom sitter han och viftar märkligt med händerna mest hela tiden.
Och ändå trollbinder karlfan oss i nästan två timmar, och vi äter ur hans händer.
Närheten, alla står i en radie på bara några meter runt scenen, förstärker känslan av de andäktiga barnen runt Pappan.
Och det blir alltså bara så bra, så bra.
Aldrig förr har väl så många miljondollarhits spelats i ett enda svep i Sverige - av upphovsmannen själv.
Och han har ju att ösa ur; från sina och Beach Boys styva trettiotalet album.
Och även om det kanske skär sig lite emellanåt, när han och bandet vokalt tar av åt olika och uppenbart oplanerade håll, som i God only knows, så kan man inte låta bli att imponeras av medmusikanternas perfekta följsamhet, och intensiteten i det här surf- och rockpaketet.
Och av den kvarvarande kraften i herr Wilsons röst.
•
Brian Wilson har inte mindre än tio musiker med sig på scenen, och då snackar vi musiker som har varit med i frontlinjen i många år – och förgyllt konserter med pojkar och flickor som Paul McCartney, Eric Clapton, Jeff Beck, Mavis Staples, Elton John och en räcka andra världsnamn.
Och musiker i tidigare Beach Boys-konstellationer, som Jeffrey Foskett och Bill Hinsche.
Och senare turnébröder som Wondermintarna Probyn Gregory och Nick Walusko.
Det var faktiskt bara utlovade Al Jardine, ur ”riktiga” Beach Boys, som saknades.
Men han hade blivit försenad med senaste soloplatta, hette det, och ville inte följa med till Europa.
Men han saknades nog bara av fundamentalisterna.
•
28 låtar, ett extranummerssjok i högt rocktempo och en mäktig avslutning med Love and Mercy, hann det bli innan världsstjärnan, då saligt leende i en samtidigt förvånad uppsyn, som om han inte visste att han var s å populär (arenakonserterna kanske har fjärmat honom från publikgensvaret?), tackade för sig och lovade på återseende om några år.
Och med undantag av några kräsna proffsskribenter norrifrån lyste det då salighet från de flesta i publiken - som den lätt överviktige fanatikern som nogsamt meddelade alla att han nu äntligen fått i gång sitt svenska coverband, och hoppades på BB-frälsarturneér över hela landet framöver.
Och glädjande för en gammal bleking var också det rätt stora blekingska inslaget i publiken.
Som den ännu inte lastgamle BB-vännen bakom mig i insläppskön som saligt berättade att hans nyblivna hustru överraskat honom med en trumpetare vid bröllopet härförleden.
En trumpetare som kört God only knows.
”Snacka om ståpäls!”
Och de tre grånade männen från Helsingborg som alla kom i blå-och vitrandiga skjortor, för det var ju så man måste klä sig ”om man varit med från början”, alltså från 1961.
En historisk kväll, som sagt.
Och kanske även lätt hysterisk.
Men hur ofta får en 50 +are bli det nuförtiden?
Björn Mogreen, 2007-06-19
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.