Artikel
I want this
(It´s so heavy)

Finns det något tristare än en alltför vördnadsfull hyllningsplatta till de gamla popikonerna Beatles?

Jag har hört hundratals av dem de senaste 35 åren, och tyvärr också köpt på mig ett antal av dem.

Varför jag ändå, helt ohört, beslöt mig för att införskaffa ett ex av soundtracket till Across the universe, som just nu spelas för i varje fall inte öde salonger i USA, vet jag inte riktigt.

Möjligen för att Bono var med på ett hörn, Joe Cocker på ett annat och Eddie Izzard på ett tredje.

Men hursomhelst var det en chansning som betalade sig. Plattan är nämligen befriande respektlös mot originalen. Och kanske är förklaringen enkel; merparten av dem som gör rollerna i den här filmen, Sadie, Prudence, Jo-Jo och allt vad nu de gamla Beatlesmadamerna hette, var nämligen inte ens födda då Beatles redan plockat ned skylten, och har s a s inte de här gossarna i blodet, eller ens med modersmjölken.

Och därför blir det Beatles efter eget huvud och med egen själ och eget hjärta.

Inte över hela linjen förvisso - men tillräckligt mycket och ofta för att det här ändå ska bli fräscht. Och spännande. Och i varje fall lite annorlunda.

Soundtracket till filmen finns i två versioner, en enkel och en dubbel cd. Och vill man höra filmens trenne dragplåster så räcker det med den enkla upplagan.

Men vill man få in lite nya friska plättar i omloppet, så ska man definitivt satsa på den dubbla.

För det här är en platta du kan spela med behållning även om några år.

Och så småningom lär väl filmen komma till Sverige också. Den har fått ett lite blandat bemötande, men definitivt kommer den att kroka nya generationer till de fyra ikonerna.

•

En hyllningsplatta som däremot ger mig föga, trots respekten för bandet som gjort den, återuppståndna Vanilla Fudge, är Out through the indoor - det amerikanska kultgängets kärleksförklaring till Led Zeppelin (även de f ö snart uppståndna ur askan, med framlidne Bonhams son bakom trummorna).

Vanilla, i originalsättning, har valt 12 zeppelinarsånger - och gör dem absolut inte dåligt; det här är ju som sagt hantverkare av högsta klass.

Men samma fråga inställde sig efter samtliga gånger jag körde igenom plattan:

Varför?

Det är inte bättre än originalen, och det tillför heller inte originalen någonting.

Det är ungefär som Liverpool spelar Beatles.

Det kan ju vara kul live, och om man är lite på örat.

Men annars kan man lika gärna köpa på sig ytterligare en dubblett av någon av LZ:s egna album, för att det innehåller ett spår med ett alternativt intro eller sånt.

För det här var faktiskt den onödigaste hyllning jag hört på länge.

Men annars är ”nya” Vanilla Fudge bra. Fjolårets The Return kan numera fås för en billig penning på flertalet av de större postordersajterna, har jag sett.

Björn Mogreen, 2007-10-28

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.