Artikel
Jag köpte några plattor häromdagen…
I BLAND känner man bara inte för att recensera en viss platta.
Inte nödvändigtvis för att den är dålig eller ”svår”, eller inte förmår skaka liv i de där endorfinbesläktade inspirationsandarna som ju vanligen annars bär en så lätt över lättjetröskeln.
Man har inte lust helt enkelt. Och det har varken med kemi eller bäst före-datum att göra.
Men samtidigt vill man ändå tala om att de här plattorna finns; för man har ju precis själv varit nyfiken, lyssnat - och köpt.
Och då kan det ju finnas andra som också blir nyfikna, och börjar vända lite på stenarna för att åtminstone hitta ett ljudprov.
•
EN SÅDAN platta köpte jag häromdagen, och även om Fats Domino var före min tid så inser jag rätt snart hur viktig han var för rockens omtumlande segertåg i slutet på 50-talet.
Blueberry Hill, Jambalaya, Ain´t that a shame, I hear you knockin´ är några odödliga hittar.
Men orsaken till att jag knappade ned Goin´ home (EMI) i kundkorgen var att denna egentligen rätt härliga hyllning framförs av rätt häftiga artister.
John Lennon, Paul McCartney, Randy Newman, Robert Plant, Neil Young, Ben Harper, Norah Jones…
För att bara ta några exempel.
Och även om det är lite ojämnt så är det också charmigt och bra.
Mestadels.
•
TRE ANDRA album jag inte fått tummarna ur med är tre samlingar.
Dels rubbet av Manfred Manns EMI-inspelningar mellan åren 1963 och -66, Down the road apiece (EMI).
Det handlar om fyra discar och jag som trodde jag hade hört allt från Paul Jones-åren inser nu att det ändå fanns en del kvar.
Och det är riktigt, riktigt bra.
Av rättviseskäl bör jag kanske också nämna att det finns en minst lika bra samling från åren med Mike d´Abo vid sångmicken.
En trippel med amerikanska Love har också nått mig; The Blue Thumb Recordings (Hip-O Select).
Det handlar om de båda sista album gruppen värkte fram tillsammans, och om en live-disc från England 1970.
Love var visserligen allra bäst under de båda första åren, men höll man dem högt är den här självklar i biblioteket.
Än mer självklar i de sammanhangen är annars den nya trippeln med Cat Stevens, Collected (Universal).
54 välplockade små läckerheter ur hans imponerande låtkista.
Har du inget tidigare med Cat, Yusuf, så är det här allt du behöver.
•
ETT LIVE-ALBUM som ni kanske får jobba lite för att kunna lägga händerna på är gamle Byrdsgitarristen Roger McGuinn Live from Spain (April First Productions).
Den är precis nyutgiven, men det handlar om ett bejublat festivalframträdande 2004.
Och låtlistan går inte av för hackor; My back pages, Mr Spaceman, You ain´t goin´ nowhere, 5D, Mr Tambourine Man, Eight miles high, So you want to be a rock´n roll star – och 14 till!
Och visst funkar det, även om farbrorn börjar bli lite gammal.
•
EN ANNAN kille som härjade med den äran på 60-talet var producenten Mike Hurst.
Och faktum är att hans aktier stod sig väl ända in på 80-talet.
Nyligen hittade jag hans Producers Archive volume 1 (Angel Air), och den innehåller sexton riktigt skapliga axplock ur hans produktion, med allt från Colin Blunstone och Hardin & York till Eddie Grant och - Samantha Fox.
Det lär finnas en Volume 2 också, och har ni gillat de tidigare Producers-plattorna med Phil Spector och Jack Nitzsche så gillar ni bergis den här också.
•
JAG STANNAR i 60-talet, även om nostalginördsvarningssignalerna nu når även mina egna öron.
I walk the lonely night (Psychic Circle) är en mysig liten samling med föga kända brittiska beatgrupper mellan 1963 och 1966.
Ojämnt även här, men det finns en skopa mumma, och med tre-fyra spår härifrån skulle man i slutänden säkerligen kunna tota ihop den totala beatsamlingen.
Och som av en händelse hittar jag ytterligare en handfull kandidater till den lilla superboxen på World in Sound Tracks (World in Sound), som även den är sprillans färsk och nyligen såld i stora upplagor i Tyskland för att få ihop stålar till Amnesty International.
De flesta grupperna på plattan är tidigare okända för mig, men glöden het och valen bra.
Och tillfälligheterna fortsätter stå som spön i backen; för på Insane Times (EMI) hittar jag fler skatter till samlingen - och den här gången är bidragsgivarna lite mer bekanta. Som Idle Race, Rainbow Ffolly, Aerovons, Yardbirds och Syd Barrett.
Däremot är låtarna långt ifrån uttjatade.
Den sista 60-talssamlingen, för den här gången, blir What´s the rush, time machine man? (Rev-Ola) - med underrubriken Psychedelic Jumble.
Så värst mycket psykedelia är det dock inte, med grupper som Honeybus, Majority, Opal Butterfly och Ruperts People.
Men härligt ändå!
•
JAG AVSLUTAR gammalt - och ångande färskt.
Med New music from en old friend (One Eighty Music); ett pärlband med gamla hitlåtar i nyinspelningar av, åtminstone i huvudsak, originalartisterna.
Som t ex God only knows och What love can do med Brian Wilson, Home again med Carole King, Alfie med Burt Bacharach, A love song med Kenny Loggins, Sunday morning coming down med Kris Kristofferson.
Och så vidare.
Det blir stundtals lite f ö r mycket Americana, men på ett par spår tycker jag t o m att countrymusik kan vara vacker.
•
DET BLEV MÅNGA rader om plattor jag egentligen inte tänkt skriva om alls.
Uppskattade små ryggar i biblioteket, men med bara begränsad tid i nyhetshyllan, och inte riktigt förutsättningar att nå favorithyllan.
Men vem vet; kanske hittar någon av dem till din?
Björn Mogreen, 2007-09-29
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.