Artikel
Maybe it´s because I´m a Londoner
Tro det eller ej, men det finns nördar som inte bara klamrar sig kvar i 60-talsmusiken, utan som också är upp över öronen förtjusta i London och allt det brittiska - och som i en kombination av detta faktiskt rätt ofta kan bli nog så patetiska och beklämmande att se och lyssna på.
Och nu har vi fått en ny bibel också…
•
Första gången jag rullade in i London, pinsamt nog utmed Oxford Street, som redan då var förbjuden väg för privatbilister, var 1975.
Det blev några korta, men mycket intensiva dygn i den brittiska mångmiljonstaden, med ett möte med ungdomsidolen Arthur Brown som absoluta höjdpunkt, innan vi rullade vidare västerut, mot Wales.
Men jag blev störtförälskad i London och Londonborna, och vi har återsetts en sisådär 20-25 gånger sedan dess, och kärleken har bara djupnat.
Någonstans långt därinne tror jag att jag i ett tidigare liv var en Londoner.
Fast tyvärr långt innan London blev Swinging London.
•
För lätt obskyra personer som undertecknad är det inte riktigt Fru Tussauds, Bettan II och Harrods som gäller vid Londonnedslagen, utan, jämte pulsen, atmosfären och det allmänna själsvänslandet och batteriladdandet, förstås skivbutiker, mässor och konserter.
Och visst är det spännande och lite andäktigt att också se i vilket hus t ex Jimi Hendriz ändade sina dagar. Och Freddie Mercury, Keith Moon, Mama Cass och Steve Perry.
Och visst är det något speciellt att spana in Eric Claptons lya mellan trädverken, Mick Jaggers oas nere vid Themsen, Ringos bostadsrätt i Chelsea - och Paul McCartneys anspråkslösa villa i St Johns Wood.
Och visst har jag även gått på det historiska övergångsstället på Abbey Road ett par gånger, senast i fjol med delar av otaktsredaktionen - och tagit en snabb öl på Bill Wymans Sticky Fingers.
•
Allt det där sköljer nu över mig på nytt när jag läser Lars-Åke Madelids ”Roadrunner”, Rockvandringar i 60-talets London (Premium Publishing).
Här störtregnar det av både kända och tidigare helt okända adresser, och massor av pop-, rock- och Londonkultur och memorabilia.
Lars-Åke har traskat och åkt buss och knackat på och fiskat information med imponerande frenesi, källforskat och intervjuat, illustrerat och sammanställt - och har förlöst en alldeles utmärkt liten guide för små annars egentligen rätt oförargerliga knäppgökar som undertecknad.
Jag vet inte hur stor målgruppen kan vara för en sådan här bok, men jag känner instinktivt att vi nog inte är så få egentligen.
Boken finns dessutom i en engelsk version.
•
Jag tror emellertid inte att så värst många exemplar kommer att hamna hos läsare utan 60-talsrötter, och utan utvecklad Londonkännedom.
Och visst måste man ju bara följa upp läsandet med ännu en resa till den magiska staden.
Nu är det så lyckligt att delar av otaktredaktionen återigen snart ska kontrollera vingbärkraften västerut, för att bl a den här gången utforska Liverpool, men naturligtvis blir det åtskilligt skoslitage i London också, inte minst i skivbutiktäta Soho.
Och just detta kan dessutom bli extra spännande den här gången; för är det ett kapitel som är särskilt långt i Roadrunner, så är det just det om Soho. Och avstånden här är heller inte särskilt stora.
Så Roadrunner får följa med i packningen. Äntligen ska lokalen för Marquee Club 2 spikas, och den där puben där Eric Burdon och killarna i Yardbirds satt som oftast, och även George Harrisson, och som ser precis likadan ut i dag.
Och gamla Trident Studios, där Moody Blues satte sin Go now, och Beatles spelade in Hey Jude.
Och förstås Ronnie Scotts, där Jimi Hendrix gjorde sitt sista framträdande.
•
Roadrunner är en pärla, med all fakta och alla sina anekdoter, lättsamt presenterade.
En perfekt födelsedagspresent till gamla farbröder och tanter som ännu inte slutat resa.
Men kanske också något för unga poparkeologer.
Kul var det i varje fall.
Och kul är det.
Björn Mogreen, 2007-04-01
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.