Lista
Omistlig musik för gröna små män

Det var Dags idé, det här med att försöka värka fram De 25 Oumbärliga - älsklingsplattorna vi bara inte kan vara utan o m nu Fuglsang till sist ändå skulle lyckas övertala oss att ta det där sexårsuppdraget på Mars.

Och jag vet inte vilket ”mission” som är mest ”impossible” egentligen; att lyckas snacka sig med på en expedition till Major Bowies älsklingsplanet, eller att få ihop en lista som inte omedelbart sparkar ut mig i en kyla långt värre än rymdens, av kräsna vänner och proffsdissekerande otaktsläsare.

För vad är väl en förnumstigt pinnpekande musikkonsument och dito -skribent annat än en uppblåst strunt utan t ex Beach Boys Pet Sounds, Beatles Sgt Peppers eller ikoner som Dylan, U2 och Springsteen på en sådan påstådd ”odödlighetslista”?

Och var i jösse namn har han gömt Cream, Procol Harum, Kinks, Fogerty, Stevie Wonder, Queen och Leonard Cohen?

Men, okay då - jag hade ändå planerat att dra mig tillbaka från offentligheten i vinter med min Cacka Israelsson-box.

•

De 25 album som nu följer kommer i en helt slumpvis ordning, även om jag börjar med min första, och för alltid bestående, kärlek:

För även om de båda allra första albumen jag köpte, nästan samtidigt, var Beatles A hard days night och Gerry and the Pacemakers How do you like it? var det BLUES PROJECT och deras PROJECTIONS som, flera år senare, tog min musikaliska oskuld.

Jag var på skolresa i Köpenhamn och redan under min första timme i den danska huvudstaden hade jag smällt hela reskassan; på en liten flaska Baccardirom och på den platta jag av en ren händelse fick höra under ett tänkt snabbesök i en skivbutik på en sidogata till Ströget.

När ägaren sopat upp mig igen (Baccardin var fortfarande orörd!) kunde han hjälpa den förmodligen saligaste, skivpåsbärande svensk han någonsin sett, eller skulle komma att se, tillbaka till dörren.

Och plattan har sedan dess följt mig genom åren, från vinyl till cd.

Och förtrollningen har aldrig brutits, kärleken aldrig rostat!

Den har också väckt en otrolig respekt för gruppens skapare, AL KOOPER, den numera pensionerade musikprofessorn som i fjol, efter drygt 30 års frånvaro från scen och rampljus, gjorde en otroligt läcker comeback med Black Coffee.

Att även ha en soloplatta med Al med på oumbärlighetslistan känns därför liksom självklart. Det svåraste är att välja, och samtidigt välja bort de andra. You never know who you´re friends are? Naked Songs? New York City, you´re a woman? Nej, jag stannar nog ändå vid den dramatiska I STAND ALONE; den allra första i eget namn.

•

Tillbaka i 60-talet var det ånyo slumpen som fick band som BEACON STREET UNION att snubbla framför just mina fötter. Ett besök i den lokala skivimportörens mörka kyffe resulterade i 25-öresräknande djupt nere i börsen, och i handlån från ett par medföljande kompisar.

Därefter var THE CLOWN DIED IN MARVIN GARDENS i undertecknads ägo - och att hitta denna fantastiska platta igen på cd häromåret var som att komma fram till Hasse Tellemar!

•

En av de ungdomens rock- och pophjältar jag träffat personligen genom åren är ARTHUR BROWN, som jag skrivit om tidigare här på otakt. Arthur var en av mina första husgudar, och hans The Crazy World of Arthur Brown är en sann klassiker.

Men jag väljer ändå GALACTIC ZOO DOSSIER med hans KINGDOM COME till listan; omtumlande som få psykedeliska proggrockplattor dessförinnan och innehållande odödligheter som bl a Sunrise.

Arthur äger rockvärldens troligen mäktigaste pipa.

Orsaken till att jag inte valde hans debutplatta är att hans bassist, NICHOLAS GREENWOOD, något år senare släppte den Crazy World-ångande COLD CUTS; t o m strået mer dramatisk än förebilden och full av otroligt mäktiga spår.

Och självklar på listan!

Två andra otroliga stämmor i den psykedeliska popvärlden hade Colin Blunstone och Rod Argent, som kamperade ihop i THE ZOMBIES.

Ett svartavlönat grovjobb ett sommarlov i urminnes tider räckte inte bara till en hyfsad Easybeats-platta, utan också till ett av de bästa album som någonsin gjorts; Zombies ODESSEY AND ORACLE.

Snubblande nära en plats på listan är f ö Rod Argent med sina Argent i den kanske bästa temaplatta som någonsin gjorts; Circus.

•

Många gamla plattor blir det, och innan jag lämnar 60-talet måste jag dels spika upp MOODY BLUES någonstans på den här listan. Först hade jag valt Magnificent Moodies, som innehöll så fantastiskt många bra låtar, men de flesta covers och kanske mest av nostalgiska skäl.

När det gäller det mer exklusiva och bestående MB-materialet är det svårt att gå förbi den gränsvidgande DAYS OF FUTURE PASSED, även om några av uppföljarna kanske vann på sin intensitet.

Det är också hög tid att välja BEATLES bidrag till Marsäventyret - och ROLLING STONES.

När folk frågar mig vilka plattor jag gillar mest med Beatles brukar jag med nära nog automatik svara Revolver och Rubber Soul - men när jag nu tvingas välja en får det ändå bli the WHITE ALBUM för det fantastiska spektrat av riktigt, riktigt bra musik.

Stones, då? Ja, medan de flesta hojtar om Exile on Main Street och Sticky Fingers och Beggars och alla de där andra, lite mer ruffiga vaxen står jag själv och velar mellan Aftermath och BETWEEN THE BUTTONS, och av versalerna kan ni utläsa mitt slutliga val. Förvånande, va?

•

När jag tänker efter får det bli en gammal goding till. Och via val mellan olika titlar med bl a Loving Spoonful, Mamas & Papas, Rascals, Doors, Hendrix och Love är det plötsligt i YARDBIRDs produktion jag till sist sätter ned foten.

ROGER THE ENGINEER var speciell då den kom och känns lika härligt speciell då man lyssnar på den i dag. Precis som en milstolpe utmed den långa rockutvecklingsväg man vandrat ska låta!

•

Först hade jag inte tänkt ta med den, men så kom jag att tänka på alla nätter den faktiskt vaggade mig till sömns, efter att först i några veckor tvärtom ha hållt mig vaken med alla sina djup, bottnar och hisnande inre soundscapesutflykter.

Jag pratar om PINK FLOYD och deras DARK SIDE OF THE MOON; lite mer än bara en ytterligare eftergift åt skeppare Fuglsang.

70-talet var också symfonrockens decennium och jag tuggade stråkar i parti och minut medan många av mina vänner fnös bakom min rygg, och vände sig mot USA:s södra stater i stället för att försöka hitta fortsättningen på stigen där.

Och det allra vackraste jag hittade, Camel och Caravan och Jonesy och Genesis och alla andra mattläggare till trots, var, faktiskt - ELDORADO med ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA.

Med tidiga och tydliga anslag av då visserligen redan avhoppade Roy Wood och med beatlesque på- och uppbyggnad av Jeff Lynne kunde det ju bara inte bli fel.

•

Men 70-talet var också DAVID BOWIEs i min mening bästa decennium. Under min allra första sommar som odräglig juniormurvel hamnade jag i en stillsam landsortshåla där inte mycket hände, och där kvällarna mest tillbringades ihop med en transistorradio på redaktionen, och med Radio Luxembourg. Det var där jag satt och log med hela ansiktet då de båda Bowie-kompositionerna All the young dudes och Starman avlöste varandra något halvdussin gånger varje kväll. I grannstaden hittade jag en ledig lördag två Bowie-album, men till min besvikelse innehöll inte någon av dem Starman. Först framåt hösten fick jag äntligen tag på THE RISE AND FALL OF ZIGGY STARDUST and the Spiders from Mars, och återigen får den där Fuglsang som han vill.

•

Det finns inget instrument som fängslar mig mer än - rösten. Många av de plattor jag köpt genom åren har jag köpt just för att jag trollbundits av en skör eller mäktig pipa; alltsedan tidiga ungdomsfavoriter som den soulfackade ”vokalensemblen” The Dells.

Och var det något han hade, ROY ORBISON, så var det ju röst. Men också en handfull urtjusiga låtar - och hans stjärnartistuppbackade A BLACK AND WHITE NIGHT är en riktig tolvtaggare.

Roy återkommer också i ett annat, och kanske lite mer självklart val: TRAVELING WILBURYS VOLUME 1. Jag tappade fullkomligt andan när jag hörde den första gången. Vilket gäng, och vilka låtar!!! Och vilken besvikelse när sedan inte uppföljaren, Volume 3, höll måttet. Men Harrison och Petty och Orbison och Lynne på en och samma gång var Stort.

•

Det blev tyvärr många starka röster som inte passerade filtret till den här listan; Richie Havens, Tim Buckley, Arthur Lee, Elvis Presley, Burdon, Cave, Farlowe, Costello, Oberst och tretusenniohundrafemtiosju andra.

Många noterar nog därför med viss förvåning att jag tar med en sådan lirare som MOMUS, denna sprödröstade och hatälskade homosexpoet som varvat fullpoängare med magplask genom hela sin karriär. Jag är vanligtvis inte särskilt trakterad av gayikonmusik, men Morrissey-favoriten Jobriath var ett undantag och en vemodigt pratsjungande Momus har en svårförklarlig karisma och en låtsnickrartalang som är svår att värja sig mot. Och efter viss tvekan väljer jag hans tidiga TENDER PERVERT.

•

Under en period då jobb och tränarsysslor höll på att äta upp mig flydde jag trött och smådeprimerad till London på fjorton dagar, för att försöka hitta tillbaka till mig själv, som det ju så klyschigt brukar heta. Det var de kallaste båda aprilveckorna London hade upplevt sedan 1700-talet, och kläderna i min resväska var få och tunna. Värmde mig gjorde jag på pubar, småklubbar och i skivbutiker, och det var under den här tiden jag bl a hittade deppindieband som The Bathers - men framför allt TINDERSTICKS. Med bara lite lätt överdrift kan jag säga att det faktiskt var de som fick upp mig på banan igen.

Och det album jag hyllar mest, efter också ha upplevt bandet live några gånger, är LIVE AT BLOOMSBURY THEATRE.

En som också bidrog starkt till lite välbehövelig energi och livsglädje i en senare liten tillvaroturbulens, efter nya och lite varmare botaniska utflykter till det brittiska öriket, var KATE BUSH.

När jag hörde hennes THE RED SHOES i mina lurar första gången tryckte jag på repeat till långt in på småtimmarna. Sällan har jag fyllts av så mycket kraft av en och samma platta!

•

Vid ungefär den här tiden kom också Neil Hannon och DIVINE COMEDY in i mitt liv; ett band jag förgäves försökt missionera för bland mina sinnestrånga och bullerskadade vänner. En urbrittisk och på samma gång också akademisk variant av Weil och Brecht, med inslag av bl a Lizt, Scott Walker, Bowie, Beatles och en rad ryska klassiker och komponister. Allt kan ändå hända, och gör det - och oftast blir det mycket eget och vackert.

Favoriten varierar, men just nu heter den, ännu en gång, FIN DE SIECLE.

En annan grupp som jag förgäves försökt frälsa Absolute Music-människor med är MERCURY REV; ett av de senaste tio årens mest spännande alternativrockgäng. Återigen handlar det om vacker, tillbakalutad musik med många bottnar - och det är inte särskilt förvånande att de numera börjat komponera filmmusik.

På oumbärlighetslistan, och i skuggorna ser jag f ö Grandaddy, parkerar de med den omtumlande DESERTER´S SONGS.

•

Jag hör till dem som slutat lyssna på Thom Yorke och hans RADIOHEAD; de har passerat sitt bäst före-datum. Men när OK COMPUTER kom fanns det under några veckor inga andra gudar jämte den - och närhelst jag sätter på den än i dag bugar jag mig av respekt. Så mycket bättre än så här kan det inte bli!

När jag slutade lyssna på Radiohead började jag i stället lyssna på det band som bäst förvaltade arvet efter dem - the MUSE. Jag pratade om bergtagen redan i hågkomsten av Blues Project, och är det någon grupp som just bergtar mig i dag så är det Muse, i sina bästa stunder.

Återigen har jag svårt att välja ut bara en enda platta för listan, men ORIGIN OF SYMMETRI passar i varje fall dagsformen bäst.

•

Jag har en hopplöst sentimental sida; en del av mig som smälter för lite småromantisk, dansant mjuk- och snyggpop med tydliga Beatlesinfluenser, gärna med körer och mellotroner.

Det finns ingen grupp som svarat upp till mina förväntningar i den här hemliga gränden som det tyvärr alltför kortlivade RIALTO, lett av Louis Eliot från gamla Kinky Machine.

Deras första album RIALTO har allt för en nostalgiker som upplevt 60-talet via Klas Burling och svenska folkparker.

För att balansera valet något tar jag omedelbart till en av 2000-talets mest spännande och originella grupper, som gjorde en odödlig platta för fem år sedan - THE RUNAWAY FOUND. Jag talar om the VEILS. Anföraren Finn Andrews har en talang och en röst utöver det vanliga och får väl symbolisera det hopp om morgondagen som naggades i kanten när bl a spirande ledstjärnor som Jeff Buckley så sorgligt slocknade i förtid.

Jag ska också plocka in en annan värdig arvtagare på listan; min etta på fjolårets årsbästalista; färöingen TEITUR, vars lyskraft består. Hans mästerverk heter STAY UNDER THE STARS och återigen tycks Fuglsang ha lotsat mig i valet.

•

Och så är det då dags att sätta punkt - med de senaste femton årens husgud: MORRISSEY. En låtmagiker som aldrig upphör att förvåna - och imponera. Nu har han vuxit ut till en entertainer av Sinatraklass och han är väl förtjänt alla sina framgångar, och sin egen lilla piedestal i den nutida musikens Hall of Fame.

Egentligen heter hans bästa platta Vauxhall and I, men å andra sidan tror jag knappt jag hört någon bättre live-platta än hans LIVE AT EARL´S COURT, så den får den bli. Bättre än här har han heller aldrig gjort Last night I dreamed that somebody loved me.

•

Jag antar att jag kommer att få en del skit för den här listan, renons på t ex soulgiganter och punkstall - liksom syrliga petimeterpåpekanden om att den ju faktiskt inte innehåller 25 album, utan 26. Fast jag tänkte att om jag lämnade en pommesfrittespillerburk och en blöjförpackning kvar på jorden, så skulle markkontrollen i Houston aldrig upptäcka det.

Och vadå obegripligt urval förresten?

Försök själva!

Björn Mogreen, 2007-01-05

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.