Lista
Absolut tjugofem

Till en början är det bäst att klargöra två saker. För det första finns det inget som heter att smaken är olika. Det finns en smak och den är min.

För det andra har jag hört folk säga: "Stones är för jävla bra, de har gjort många ösiga plattor." Sådana uttalanden ska tas med nypor av salt, ja med stora saltöknar. Stones har inte gjort någon ösig platta. De har inte ens gjort någon bra platta.

Om det i stället i alla hem varje dag spelades de skivor som jag nu utsett till världens bästa skulle samma värld inte få mycket gjort. Och Stones skulle inte ens låtsas vara ösiga.

Här kommer de tjugofem omistliga, obönhörliga och oumbärliga skivorna.

The Beatles - Beatles For Sale

Direkt en nedstigning i helvetet. "No reply", "I´m a loser" och "Baby´s in black." Vad säger man om en sådan trio sånger? Kanske att John Lennon har blivit vuxen. Det finns bara ett olyssningsbart spår på albumet. Det heter Kansas City. Resten är poparior. Dessutom förmedlar omslaget en höststämning och kunde vara komponerat av den holländske 1600-talsmålaren Vermeer. Plattan är hela min pubertet. Och den var inte att leka med.

Beethoven - Ärkehertigtrion op 97 - David Oistrach Trio

Om jag fick ta en platta till förslagsvis Orkneyöarnas yttersta och minsta ö blir det denna pianotrio. Den är iskall i sin obetvingliga strävan att råda bot på all musikalisk analfabetism. Samtidigt är den varm som en julimorgon. Och den trio ryssar som spelar har själar av dagg och guld. Jag skulle lätt överleva där uppe i Skottland med denna musik i öronen. Jag har sex inspelningar av detta mästerverk och denna är mest fulländad.

T-Bone Burnett - Truth Decay

Hans debut som solokille efter Alpha Band. Det är typisk amerikansk musik. Mycket vidder och ödehus. Men även urbana krumsprång. "Quicksand" är en rullande gitarr, nasal sång och en perfekt låt att ha som följeslagare när man funderar på hur man man vill ha sitt liv. För övrigt är det klassisk, obestämbar musik för traditionalister som vågar se runt hörnet. Gör det!

Hoagy Carmichael - Hoagy sings Carmichael

Han har ju ingen röst att tala om. Men spela roll. Giv dessa knarrande, lyriska sånger till den du älskar och du ska bli rikt belönad. Glöm inte att lyssna själv. " Memphis in June/ sweet oleander/blowing perfume in the air"

The Clash - London calling

Jag bestämde mig för att denna grupp skulle upp på listan när jag hörde deras version av "I Fought the Law" på teve. Clash är stygga men ändå rättrådiga på något sätt; inga ideologiska puckon. Det är rälig sång men gullig och musiken är ösig på alla cylindrar. Den här dubbeln bör man ha på vinyl och kassett.

Lloyd Cole & the Commotions - Rattlesnakes

Ett tag hade jag glömt bort att den fanns. Så en decemberkväll hittade jag den konstigt nog i en skivhylla. Så var det och jag blev glad. På något sätt är Lloyd Cole lite som innebandy. Inte sällan sedd som en halvmesyr, för evigt dömd till en tillvaro utanför de stora arenorna. Mer gymnastiksal än Wembley om man så säger. Men glöm inte bort att Cole gjorde åttiotalets mest gedigna insats i grenen melankolisk glasögonpop. Utan att ens bära bågar. Och till skillnad från innebandy är han på riktigt.

Elvis Costello - Get Happy

Ännu en glasögonorm, fast med bågar. Costello är ju överallt i alla byk och tafsar. Han borde ju hålla sig till tre ackord och grumliga, bittra texter om kärlekens helvete tycker många, själva glasögonbärare. Här är han i landet soul och levererar en massa låtar, korta som ödet, på ett synnerligen övertygande sätt. Titeln är ju också ett förräderi. Bli lycklig! Var är det för trams. Men det är perfekt trams om det görs på detta sättet och om ni frågar denna glasögonorm.

Miles Davis - Kind of blue

Ja. Jazz. Förutsägbart? Javisst. Fantasilöst? Självklart! Varför inte ta något blåmärke med Albert Ayler eller någon blåsvart tysk motorgräsklippare på ett skrotupplag? Tja. Denna nyans av blått är bara bäst.

Bob Dylan - Slow train coming

Ett fullständigt självklart val. Det här är den Dylanplatta jag lagt ner mest tid på. Och gillat den tiden. Sen struntar jag i om det finns mer avklarnade, eller mer vildsinta eller mer intellektuellt kaxiga mästerverk i mannens katalog. Här är han lite religiös och kanske from på riktigt men jag har som sagt spelat den mest av alla Dylanplattor... spelat den mest av alla Dylans skivor... spelat den mest av alla Dy... Så, nu är jag nog övertygad.

Dave Edmunds - Get it

Ingen kan som Dave sätta fart på en medelåldersfest. Man dansar självklart inte men liksom glittrar och knyter näven i takt och gör en ansats till en smula luftgitarr och säger : "Fan, vad bra Rockpile var." Det var dom ju inte, det var mest Mats Olsson som tyckte det, men Edmunds soloplattor från sent sjuttiotal är ren och oförfalskad rock´n´roll. Get it är juvelen i kronan.

Donald Fagen - The Nightfly

Coolt. Fagens bitterljuva, nostalgiska, grymt svängiga solodebut är ett album jag aldrig kommer att skänka bort till Röda Korset eller döma ut på en pensionärsblogg.

Kate och Anna McGarrigle- The McGarrigle hour

Hela släkten, vänner och gammal make sjunger hjärtegoda sånger och trivs tillsammans. Systrarnas musicerande är tidlöst och man kan egentligen rekommendera vilket skiva som helst med dem.

Hillbilly Music. Thank God, vol 1

Nu har vi landat i den essentiella bonderocken. Marshall Crenshaw som en gång var en modern Buddy Holly ställde 1989 samman dessa pangnummer från Capitols countrykatalog från 50- och 60-tal. Buck Owens, Louvin Brothers, Hank Thompson med flera samt icke minst den enigmatiske Gene O´Quin som har en särdeles hit i "It's No Use Talkin' Baby (I'm Through)" Vad jag minns spelade jag denna skiva oavbrutet på en bilresa Strömstad - Halden - Årjäng. Vad man kan få ut av en sådan information återstår att se. Men det kom aldrig någon volym två.

Dan Hylander - Döende Oskuld

Många svenska plattor har spelats in. Philemon Arthur & The Dong, Cacka Israelsson, Mats Wilander, Tanja och Kent. Jag väljer denna. Dan Hylander och Raj Montana Band ger oss några undersköna sånger på ett avspänt, hederligt sätt utan att bli politiska eller sentimentala.

David Lindley - El Rayo X

En sådan glad och skickligt spelad musik är det sällan man hör. Fortfarande efter så många år, kan jag inte låta bli att le lyckligt när jag hör "She took off my Romeos". Så nära den grund vi kallar sväng har jag sällan varit när jag spelat herr Lindleys makalösa solodebut.

Moon Martin - Shots from o cold nightmare/ Escape from domination

Ingen har sagt att man inte får ta med två verk av samma artist på samma platta. Jag såg på webben att man ville ha 145 pund för ett begagnat ex. av denna dubbel-CD. Den är värd hur många pund som helst i mina öron och jag kan inte välja mellan dessa två skivor som bägge kom 1979. Attraktionen består i det egna uttrycket; en sorts rockvisor med ruffgitarr och Martins ytterst väna röst. Mink de Ville spelade för övrigt in "Cadillac Walk" med gott resultat.

Garnet Mimms - Warm and soulful: the Best of Garnet Mimms

Stor soul finns det drivor av och just nu är detta jordens bästa soulsatsning. För det är vad han gör, Mimms. Verkligen satsar allt han har i ett dussin rysligt vackra hymner och några poplåtar. Intensivt och gåshudsframkallande.

Pablo Moses -A song

Lite reggae har aldrig skadat någon. Det här kan vara baktaktens motsvarighet till den Poetiska Eddan. Rottrådar i en översinnlig atmosfär.

Nuggets: Original artyfacts from the First Psychedelic Era

Garagerockens portalplatta. Alla möjliga amerikanska snorungar som lånat, stulit eller fnaskat ihop ett uttryck och en mungipa därtill att snäsa igenom. Man kommer inte förbi denna samling. Sedan finns boxen för den ivrige.

Tom Petty - Damn the Torpedoes

Sölvesborg. Ungkarl. En bristfällig möblering, en nyinköpt Yamaha stereo med Ljudex högtalare och Tom Petty däri. Kan livet vara mer fulländat? Nej.

Lou Reed - New Sensations

Jag tror det var Bengt Ohlsson, han med Gregorius, som när han en gång i tiden recenserade skivor i DN fick in mig på dessa spår. Och det är väl om inte nya sensationer så i alla fall Reeds i mitt tycke bästa platta. Han är personlig, fräck och rockar fett och ösigt.

10cc - Sheet Music

Konstskolepop. Ironier, dubbelironier och makalösa melodier med mycket studiotid. Graham Gouldman, Eric Stewart, Lol Creme och Kevin Godely var måhända alltför arty och snobbiga men gjorde några förunderligt bra plattor i mitten av sjuttiotalet. När andra grottade ner sig med Led Zeppelin och Sweet Home Alabama satt jag och byggde min kropp rent intellektuellt.

Bunny Wailer - Blackheart man

Lite reggae har aldrig skadat någon. Det här kan vara baktaktens motsvarighet till den Poetiska Eddan. Rottrådar i en översinnlig atmosfär.

Womack & Womack - Strange & Funny - The Best of 1984 - 1993

Så fick jag äntligen tag i en samling som håller. Det kan inte vara fel att älska detta band med så eggande sånger och med så stolta företrädare som Cecil och Linda. Kan tas till alla öde öar utom till Orkneys nordligaste. Se Beethoven!

Stevie Wonder - Songs in the key of life

Hans karriär är ju gravt vikande, men ingen kan ta ifrån honom detta album av rytmiska och musikaliska topprestationer. En dubbel ersättning för alla antidepressiva kryddor som florerar bland befolkningen.

Bara en sak till. Stones har gjort en ösig låt. "Sympathy for the devil". Så nu är slutgiltig rättvisa skipad både i pophimmel och i rockens underjord.

Dag Ståhl, 2007-01-11

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.