CD recension: Trippelrecension av världsmusik:
Ut i världen

Artist: Rachid Taha
Titel: Definitive Collection
Bolag: Wrasse
Betyg: 7

Artist: Akli D
Titel: Ma Yela
Bolag: Because
Betyg: 8

Artist: Bassekou Kouyate & Ngoni ba
Titel: Segu Blue
Bolag: Out/Here
Betyg: 8

När vi samlas i otaktredaktionen brukar vi ofta ta upp två ämnen. Bluesens existensberättigande och CD-skivans livslängd. Vi är aldrig överens men däremot djupt eniga om att dessa två frågor bör avhandlas tillsammans med maltdrycker och pepparvodka.

Sen kan det kvitta om bluesen är tradig och stelopererad eller blodfull, kåt och ursprunglig. Eller om Cd-skivan egentligen bara är ett utrymmesbekymmer alternativt en symbol för Mogreens dragning till att läsa om produktionsförhållandena för holländska indieband. Hursomhelst så brukar jag hävda att bluesen kommer från Afrika och att CD:n är av plast.

Vart vill jag komma? Jo,just till Afrika. För när jag på åttiotalet lyssnade på Stig Vigs (han i Dag Vag) sena kvällsprogram där han pumpade ut musik från den världsdelen med multirytmer som huvudingrediens var jag oåterkalligen fast.

Inne i den musiken uppenbarar sig skrovlig sång och stränginstrument man aldrig hört talas om. Där faller plötsligt damkörer in med överjordiska hymner. Där är också sträng upprepning mot trance intimt kopplat till luft, eld, jord och vatten. Och där finns också bluesens källor.

Från Algeriet kommer två artister med både likheter och olikheter. De kanske inte ska direktkopplas till blues även om det finns gott om känslor i deras musik. Båda spelar in skivor i Paris och båda är karismatiska fast med skilda uttryck.

Rachid Taha är rå och muskelspännande med en erotisk grandessa av manlig struktur. Han vräker ut tung raimusik med tuff pose och är aldrig ängslig. Han har anammat den moderna tekniken och resultatet är som gjort för heta danser på stora arenor under glödhet sol. Denna färska samling är imponerande men i allt för stora stycken kan övermättnad och utmattning uppstå.

Akli D är berb och alltså tillhörande den ursprungliga ickearabiskiska befolkingen i Nordafrika. I exilens Paris har han varit gatumusikant och han är mildare och vänligare än Taha, men lika självlysande. Manu Chao har producerat hans nya skiva och man känner igen dennes handlag med all sorts sväng från latinorytmer till arabisk folkmusik och ren och skär pop. Just nu är Akli D en stor favorit i min ipod.

Jag kan inte heller sluta lyssna till en grupp från Mali som spelar på luta. Eller ursprunget till luta, ngoni. En hel grupp som plockar på sina instrument lätt och elegant med en skör och mycket pregnant ton. Bassekou Kouyate & Ngoni ba har fångat bluesens kärna men spelar ömsint med gracila åtbörder. Förutom gästsång från Kasse Mady och Lobi Traoré sjunger Bassekous hustru Ami Sacko tätt intill och man håller andan och inser att musik aldrig mår väl av kategorier.

Och det gör ju att såväl bluesen som CD-skivan fortfarande lär vara föremål för intelligenta diskussioner.

Dag Ståhl, 2007-05-12

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.