Lista
27 Vänner på en öde ö
Ja, det blir ju naturligtvis en hel del sjuttiotals-album på en sånhäringa bästa-lista. Det var ju längs tonåren och kanske lite till som musiken på något sätt hela tiden ackompanjerade det som skedde i ens liv. Tonårssträckan är ju välhängd med olika livsdebuter sammankopplade med ett beat, en låt eller ett album. Så eftersom mina tonår förlöpte mellan 1969 och 1976 kryllar nämnda lista av välkända namn som spelades i radio och på grammofon under denna tid.
Och tänker man närmare efter så är väl allt sånt här listande egentligen bara en slags sorglig ursäkt för understimulerade neurotiker att nostalgisk återerövra ungdomen samtidigt som man desperat försöker ge sitt gravt bortslösade liv någon slags upprättelse genom kända artisters lyskraft.
Känns som om den analysen stämmer. Åtminstone när jag ser mig omkring på otakts-redaktionen…
Nåja, 25 oumbärliga album blev 27 till slut. På en öde ö kan man ju behöva lite omväxling och jag har försökt mixa lite i genrerna och decennierna. Trots att det mesta bästa gjordes på 70-talet – ett oumkullrunkeligt faktum – så har jag tryckt in lite modernare material för att inte helt glömma bort att man faktiskt bör leva i nuet även om detta måste vara oerhört deprimerande på en öde ö! Observera att all numreringen är skapad av människohand och all likhet med verkligheten är högst tillfällig.
- Rolling Stones – Beggars Banquet
Svåra att förbise. Svårt också att välja mellan BB och Let it bleed. - Beatles – White Album
Kommentarer överflödiga. Det blev White album till slut eftersom det är dubbelt så många goa låtar som på Let it be, vilken jag nog, vid närmare eftertanke, smyger med också… - John Mayall´s Bluesbreakers
Hur många ganger har jag inte lyssnat på Claptons solon I “Steppin out”, “Hideaway”, All your love” etc. och fortfarande kommer luftgitarren fram reflexmässigt. - Bob Dylan – New Morning
Min första egentliga albumdos Dylan förutom radiohitsen på sextiotalet. Här är en mer lågstämd och svårmodig Bob som jag gillar. Gardera med John Wesley Harding. - Kate & Anna McGarrigle
Knockout när den kom och fortfarande står jag där utan garde när systrarna McGarrigle duetterar och skönsjunger. - Lynyrd Skynyrd – Second Helping
I baksätet på en Ford Mustang matades jag med ”Sweet home Alabama” mfl. på väg till skolan varenda dag hösten 1974 och till slut fastnade det. Nu är det svårt att vara utan. - John Holm – Sordin
Bästa svenska plattan, Fast Anders F. Rönnbloms andra går inte av för hackor heller. Vadå The Knife? - Pink Floyd – Wish you were here
…eller Dark side of the moon, eller The wall, eller den där med kon, vaddennuheter…Atomic någonting? - Neil Young – Harvest
Samma sak här. Finns hur många plattor som helst av hög kvalitet att välja bland. Harvest träffade mig rakt i hjärtat med sin melankoli men man borde få ta med en lite rockigare platta också, typ Rust never dies för Young har många bottnar. - Traffic – Shoot out at the fantasy factory
Totalt underskattade är Traffics senare plattor som ”When the eagle flies”, ”Low spark of high heeled shoes” och Shoot out…” Winwoods röst och de halvpsykedeliska jammarlåtarna passer perfekt dåsiga kvällar under palmerna. - Kinks – Arthur
Samma sak med Kinks mellanperiod då man gav ut plattor som ”Musswell hillbillies, Soap Opera och Arthur – underskattade utan tvivel. Främst av dessa är ”Arthur” från vilken jag än idag kan komma på mig själv med att nynna melodisnuttar. - Gentle Giant – Three Friends
Multiinstrumentalisternas multiinsturmentalister. Gänget bakom namnet Gentle Giant gjorde proggig konstpop under hela 70-talet med konstiga taktbyten och nyskapande melodier. Föregångar till moderna band som Spocks beard mfl. Kanske skulle jag få tid över att åter ge mig ikast med GG på en öde ö. Lyssnade nog sönder dem när det begav sig. - Cream – Disraeli Gears
Eric Claptons gitarr, Ginger Bakers stilbildande trumspel och Jack Bruce´s vindlande basgångar är en klassiker från den tid när hårdrocken föddes. - Amazing Rhythm Aces – Stacked deck
Närmare country än så här blir det inte. Men det är gott nog. ARAs första platta svänger nåt så grymt och på det Russel Smiths fantastiska sång där någonstans mellan countrysmör, sirapssoul och boogieblues. - Eels – Beautiful Freak
Nåt moderna måste med. Det får bli Eels för de deppiga stunderna då jag behöver nån som har det ännu värre och som dessutom kan vara upplyftande på samma gång. - Joni Mitchell – Hejira
Ja, eftersom Örjan med all säkerhet tar med “Blue” så tar jag den näst bästa. - Steely Dan – Can´t buy a thrill
Så snyggt, så kyligt, så musikaliskt och med en glimt I ögat med texter som är som små novellmästerverk. Vilken platta som helst hade gått bra. Råkade bara bli den här – så bra är bara SD. - Robert Johnson – The complete
Alla bluesares husgud. Han måste med och så kan jag öva vidare på “Walking blues”. - Mississippi John Hurt
Snälle farbror Hurt med alla sina finurliga variationer på C-durs fingerplockingbluesare och sin mjuka tillbakalutade sångstil. Blues får man aldrig nog av på en öde ö! - Jimi Hendrix – Collection
Klart Jimi ska med. Men här måste det bli fråga om en Greates hits eller något liknande. Han har ju spritt ut godbitarna över en mängd album. - Led Zeppelin – Houses of the Holy
Rätt i plytet när man var som mest sårbar i gymnasiet. Har aldrig kommit över magin. Och vilket omslag. Sitter fortfarande och undrar ibland vart alla ungarna är på väg? …och varför? - Who – Who´s next?
Who´s next förknippar jag starkt med låten Baba O´Riely. Introt som aldrig gav upp. Tyvärr är allt inte lika bra på plattan. Men ”Behind blue eyes” duger ju! - Allman brothers – Brothers and sisters
Stod och svängde mellan Lynyrd Skynyrd och Allmans. Fick bli bägge. Kanske skulle ha tagit ”at Fillmore East” istället? - Emmylou Harris – Wrecking ball
På en öde ö finns bara plastförpackade kvinnor. Men EH kommer rätt nära the real deal. Mer levande och nervigt än så här blir det nog aldrig på ön. Lanois produktion och Harris röst ger ständiga rysningar. - Alan Hull – Pipe dream
Vet inte riktigt varför denna engelska folkmusiker kom med. Antagligen för att plattan snurrat så många varv på min skivspelare genom åren och för att musiken är så medryckande och ligger så nära engelsk folkmusik av ett slag som jag har svårt att vara utan. - Lucinda Williams – Car wheels on a gravel road
Rock och country I en härlig blandning på en av senare års bästa plattor. - The Band – Music from big pink
Typiskt. Vad konventionellt och förutsägbart, säger ni. Ja, det skiter jag i. En av albumrockens ikoner. Ska med!
Peter Linde , 2006-01-07
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.