Artikel
Gitarrmannen
Kommer ni ihåg Sture Dahlströms ”Gökmannen” som handlade om en man som var besatt av – just det, att göka? Här kommer nu en färsk romandokumentär med titeln (snabböversättning till svenska) ”Gitarrmannen” och den handlar naturligtvis om en man besatt av att spela gitarr. Boken stod där så oskyldigt i hyllan på Fopp vid korsningen Shaftesbury Avenue och Charing Cross road (Missa inte den affären när du är i London och är minsta intresserad av böcker och plattor!!!) och väntade på mig. Den visste med en gång att jag skulle köpa den. Det kallas visst för identifiering eller kanske överföring…?
Allt fler äldre – 50, 60- och nu även 70-talister, har ork och råd att leva ut sina tonårsfantasier parallellt med det ”normala” liv man oförskyllt halkat in på för att få tak över huvudet och nödtorftigt försörja familjen. Är det inte snabba fordon så är det långa lopp eller andra fysiska utmaningar för att hålla celluiter och valkar stången. Inte sällan är det män som hänger sig åt dylika övningar. En vanlig variant av denna självbehandlande kristerapi är ensemblespel. Jag vet. Jag genomgår själv denna behandling för att kurera den del av mig själv som alltid velat bli musiker och rockstjärna. Nu när man fyllt gubbe har man plötsligt råd att köpa sig en äkta stratocaster och en twin reverb stärkare. Plötsligt kan barnen själva på riktigt och man får tid över att fingra lite mer ingående på gitarren som hängt där på väggen som ett dåligt samvete de senaste 30 åren.
Minsta lilla framsteg är en kick och ett lyft. Det gör inget om det låter lite falskt. I sammanhanget är det snarast charmigt. Alla i ens omgivning är överens om att det handlar om terapi först och främst och därför får man applåder för ansträngningen snarare än resultatet. Hur som helst är det en sysselsättning som frigör en hel mängd positiv energi som kanske tidigare missriktats in diverse psykopatologiska beteenden.
Jag har förstått att denna benigna tonårsregridering är ett vanligt fenomen bland medelålders män och efter att ha läst Will Hodgkinsons bok ”Guitar man – A six-string odyssey” inser jag att fenomenet även finns hos trettioåringar. Det handlar alltså här om en fixering vid eller kärlek till elgitarren och rockmusiken och en vilja och en het önskan om att kunna frambringa ljud ur den tidigare som åtminstone skulle kunna misstas för ”Foxy lady” eller i Hodgkinsons fall ”You can´t always get what you want”.
Guitar man är en komisk studie i rock av en yngre medelålders mans kamp att vinna ett vad som innebär att han inom sex månader ska ha repat in ett antal låtar som ska spelas live inför publik på valfri pub. Hodgkinson är musikjournalist men har aldrig spelat själv. Men nu har det inre trycket och en okuvlig önskan att bli gitarrhjälte fått honom att ingå ett till synes omöjligt vad med tanke på att han har familj och småbarn, jobb etc.
Vi får följa Wills vedermödor att plocka ihop ett band och repa in en handfull låtar. Det är visserligen en tunn story men den berättas med gott humör och en hel del ”fill ins” i form av utvikningar om gitarrens historia och intervjuer med kända gitarrister som Davey Graham, Roger McGuinn och Les Paul. Will är ute efter hemligheten med att spela gitarr och den trötte och uttråkade Les Paul sammanfattar nog den hemligheten bäst när han svarar på Wills fråga vid ett autografbord på en jazzklubb en sen kväll i New York:
"´Practice´.
He stared at me as if I was simple. I looked into his eyes for clues and saw only contempt. I asked if there was anything more I should know.
´Learn from a good teacher. Listen to a good record and find out what the guitarist is doing. The toughest part is to develop your own style and not sound like everybody else, but that comes to you in time. Come on! Let´s keep the line moving!´”
Guitar man är en kul bagatell för gitarrnördar. En lättsam roman om ett svårartat men ack så underbart manligt tillstånd.
Will Hodgkinson. Guitar Man – A Six-string Odyssey. Bloomsbury, 2007. ISBN: 978-0-7475-8564-0
Peter Linde, 2007-06-17
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.