Artikel
Lucinda Williams - SydWest

Efter 45 minuters väntan på Malmö Kulturbolags hårda golv i söndags är publiken i den fullsatta lokalen en aning putt. Den senaste halvtimmen har män i svarta t-shirts fixat med lampor stämt minst tjugo gitarrer, donat med fläktar etc. Men var är huvudpersonen?

Så kommer hon då Lucinda innan busvisslingarna blir alltför påträngande. Det är inte den stylade gestalten från reklambilderna utan en medelålders, kortvuxen, lite mullig kvinna i jeans och svart jacka, med ett okammat, vilt hår som plötsligt kommer in på scen och hänger på sig en akustisk gitarr och kör igång utan att säga ett ljud. Överrumplande!

Rösten sitter där – hes, lite släpig men vass som en knivsegg.

Under tiden hasar resten av bandet in – gitarrist, basist, trummis och keyboard/gitarr. Luggslitna män som verkar har tagit sin medelålder med fattning. Inga yviga gester här inte. Men det dem saknar i utstrålning bjuder de istället i musikalitet och tajt tryck.

Lucinda ber om ursäkt för förseningen som berodde på att hon blev inlåst i turnébussen(!). Hur som helst lovar hon att kompensera publiken genom att lira extra länge. Och det blir en dryg två timmar lång resa genom Lucinda Williams musikaliska landskap som det växt de senaste tio åren dokumenterade i hennes 4 senaste plattor – Car wheels on a gravel road, Essence, World without tears och West. Här finns en låtkatalog som heter duga! Och den tveksamma konsertstarten börjar så smått utveckla sig till något smått enastående. Ljudet är helt perfekt och bandet lyckas verkligen återskapa och utveckla den komplicerade ljudbilden från särskilt West-albumet. Doug Petticoat har säkert ett dussin effektpedaler och lika många gitarrer som han växlar mellan. Och det funkar riktigt bra i låtar som Unsuffer me och Come on. Soundet live är ruffigare och med mer tryck men ändå precist. Det är faktiskt mycket mer rock än countryballader i det här setet.

Under koncerten känns det som man kommer människan Lucinda Williams lite närmare. Hon snackar på om sig själv och om hur hon hatar orättvisor och religiöst hyckleri som hon har mer än nog erfarenhet av eftersom hon är uppväxt i, som hon uttrycker det i ”spännet” på det amerikanska bibelbältet – Nashville.

– Man säger att USA är störst och bäst i världen men på området social rättvisa ligger vi långt efter, berättar hon. Jag önskar man kunde lägga alla pengar i en stor bytte och sen kunde alla ta allt efter behov. Jag vet inte om det gör mig till kommunist men jag känner mig som en slags, ja… social demokrat… Spridda applåder och en del rörda miner från publiken.

Hon är inte alls någon dysterkvist, som man ju kan tro efter det mörka West-albumet.

– Jag har kommit över skilsmässan och allt det där bittra nu, säger hon i ett mellansnack efter en av låtarna från den plattan. – Jag har gått vidare. Och det är faktiskt så att folk tolkar in alldeles för mycket från mitt privatliv i mina texter, fortsätter hon och gör en lång utläggning om låtskrivande och hur hon inspirerats av sydstatsmusiker som Mississippi Fred McDowell, Bettye LaVette, berättare i Faulknertraditionen, singersongwriters som Ryan Adams, Paul Westerberg och Van- och Jim Morrison. Den sistnämnde hyllas med en riktigt bra cover på Riders on the storm”.

Den enda låten som inte höll måttet under kvällen var nya och ännu ej släppta ”Honeybee”. En kantig och opersonlig sak som helt föll ur ramen. Men det finns goda tider att fila till den tills det är dags för nästa Williamska album vilket att döma av kvällens uppvisning blir en bra
mycket rockigare och ljusare historia än West. Men man kan aldrig riktigt veta med Lucinda Williams. Hon går sina egna vägar. Det är väl just därför hennes sällskap blev så inspirerande när våra vägar nu korsades en sen kväll i november här i SydWest.

Peter Linde, 2007-11-05

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.