Artikel
Vem fan är Tommy Emmanuel – Gud?
Världens bästa gitarrist? Glöm Eric Clapton, glöm Albert Lee, glöm Yngwie Malmsteen, glöm vem du nu än kan komma att tänka på. Ingen av dem var på Hotell Witt i Kalmar häromdagen och där var han ju – Mr. Gitarr himself: Tommy Emmanuel från Australien. Världens bästa gitarrist. Ca. 300 medelålders män och några få kvinnor från Växjö-, Kalmar- och Karlskrona regionen kan nog svära på att det var så. Världens bästa gitarrist körde skiten ur en akustisk gitarr på ett hotell i Kalmar och du hade inte en aning om detta! Hemska tanke. Men han lovade att komma tillbaka så chansen finns...
Ärligt talat hade jag själv aldrig hört talas om Tommy Emmanuel för fjorton dagar sedan då en gitarrnördarkompis ringde och undrade om jag inte ville följa med och kolla in en supergitarrist vid namn Tommy E. - Näee, det tror jag inte… - Men kolla in killen på youtube innan du säger nej!
Ok, sagt och gjort. Sen satt jag ju där med dem andra 300 andra gitarrälskarna och njöt i fulla drag under en två timmar lång koncert.
Tommy Emmanuel är en doldis från Australien. 51 år gammal. Han började spela gitarr som fyra åring i familjens eget band. Han spelade gitarr och stod för rytm och bas medan systern körde steel gitarr och brodern bankade trummor. Unge Emmanuel lyssnade på bl a på Ventures och Shadows instrumentalmusik över radion och tog ut låtarnas bas- och melodistämmor samtidigt på gitarren. Att det fanns ett instrument som enbart körde basstämman hade han ingen aning om förrän flera år senare. Och att Chet Atkins använde maskinella ekoloopar vid sina inspelningar förvånade den unge Emmanuel eftersom han lika lätt fixade det med fingrarna!
Och det är det han gör, och det är det som gör honom så unik – han spelar flera instrument samtidigt på gitarren. Förbipasserande gäster utanför Witt igår svor på att det var en hel kombo med bas, trummor, blås och gitarr som höll igång. Men det var bara Tommy Emmanuel.
Det är de här multinumren som imponerar mest på mig. Exemeplvis låten han dedikerat till Australiens urinnevånare och där han med hjälp av ekoeffekter och en sanslös teknik får Witt att skälva av urrytmer, mystiska toner och ett sjuhelvetes sväng. Ibland kramade han japanskt plingande toner ur gitarren, eller hetsade den i ett jazzigt beatlespopurri eller en blues eller ett Django Reinhardt nummer. Det knakade och knirrade i den lilla träburken (hans 2 andra gitarrer blev stulna på vägen till Sverige) och att inga strängar brast är helt makalöst. Så snygga löpningar och sånt harmoniskt spel med en sanslös känsla för rytm och ton har jag nog aldrig upplevt tidigare. Att snacka om världens bästa gitarrist är naturligtvis meningslöst och det är som Emmanuel sa i mellansnacket att i gitarristernas brödraskap spelar såna graderingar ingen roll. Det är kärleken till musiken som är det viktiga. Klyschigt men igår kändes det sannare än på länge. Under kvällens höjdpunkt, den mycket emotionella tolkningen av ”Somewhere over the Rainbow” kunde jag svära på att jag såg både Dorothy och Toto le däruppe på bågens krön. Att kunna framkalla sådana hallucinationer med hjälp av enbart en gitarr - är inte det kärlek så vet inte jag!
Peter Linde, 2007-03-06
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.