Artikel
Vitrysk musik i tryckkokaren

Europas sista diktator har han kallats Alexander Lukashenka, president i Vitryssland. Jag mötte hans stränga blick för första gången när han blickade ner på mig från ett porträtt i ett kontor på ett större hotell i Minsk i december förra året. Alexander vrider huvudet litet åt sidan och tittar allvarligt ner åt vänster. Posen är exakt densamma som ett känt Stalinporträtt som måhända har inspirerat. Tanken att sätta porträttet högt upp nära taket så att lillefar från en upphöjd position kan se ner på undersåtarna – vaka över och inspirera medborgarna, är talande.

Samma känsla av att vara en obetydlig del i ett mycket större sammanhang får jag när jag lufsar på huvudstritan i snålblåsten där i Minsk. Ministerierna och departementen liksom pumpar upp sig och lutar sig mäktigt och förmanande över mig där jag kämpar mig framåt på de breda trottoarerna. Går förbi fd. Gestapos, fd. KGBs numera Vitryska säkerhetspolisens huvudkontor a la romerskt tempel. Stalinistisk emperiestil kallas visst den här arkitekturriktningen. Den är pampig på håll men riktigt nära ger den inga goda vibbar.

Under min vecka i Minsk träffar jag en ryss från St. Petersburg och jag påpekar för honom att jag tycker det är ovanligt mycket poliser på gatorna. ”Tycker du?” säger han förvånat och tittar på den unge polisen med den blå ryssmössan nedtryckt i pannan, framför oss. ”Då skulle du se hur det ser ut i Moskva. Där står det kalaschnikov-beväpnade poliser i var och varannan korsning. Här har dem ju bara batonger och är dessutom hjälpsamma och trevliga!”

Det är uppenbart att vi kommer från olika verkligheter!

Bakom den välbelysta huvudgatan bor folk i allmänhet trångt och jobbar hårt för att få vardagen att gå ihop. Ingen som jag träffar är särskilt angelägen att prata politik men man är väl medveten om att övriga världen ser på Vitryssland som den sista kommunistiska bastionen i Västeuropa. Men hoppet är att landet så småningom ska följa grannlandet Ukrainas väg till parlamentarisk demokrati och därmed närma sig Västeuropa ekonomiskt och kulturellt.

Vad det gäller musik har Vitryssland en rik tradition av religiös musik och folkmusik som dock förtrycktes av politiska skäl under Sovjettiden. Istället översköljdes landet med rysk populärmusik som än idag behåller greppet.
Men efter oberoendet 1991 har man från statligt håll uppmuntrat det nationellt särpräglade som till exempel det vitryska språket. 2002 författade Alexander ett dekret som föreskrev att 50 % av alla FM-sändningar måste ha vitryskt påbrå. Detta utökades till 75 % 2005. Fortfarande dominerar dock rysk musik i radio eftersom inget i dessa dekret nämns om sångernas språk och ryska talar ju alla i Vitryssland ändå.

Går man på krogen eller restaurang i Minsk så har man ständigt högljudd rysspop/schlager i öronen. Av de storvulna slaget. Eventuellt kan de ju vara av vitryskt ursprung eller till och med på vitryska. Tyvärr är jag totalt obegåvad att bedöma detta.

Det händer ibland att Europeiska rockband turnerar förbi Minsk. När jag var där sågs affischer för Electric Light Orchestra – versionen utan Jeff Lynne. Måste vara lite av ett dilemma också för västerländska musiker det här med att bli godkända av Alexander eller inte. Tveksamt om det är en yrkesmässig merit att passera det byråkratiska nålsögat.

De flesta nya hitplattor som släps i väst kan köpas piratkopierade här till ett tämligen facilt pris. Ungdomar har koll på vad som händer musikaliskt i väst. Internet är ett av de stora skylfönstren. Liksom i Ryssland kryllar det av duktiga och välutbildade musiker i Vitryssland men om de ska kunna livnära sig och sälja musik är de tvingade att hålla sig till vad regimen föreskriver att de ska spela och sjunga. De senaste två åren har många vitryska rockmusiker blivit inofficiellt bannlysta från radio och TV och deras ansökningar om konsertframträdande får ständigt avslag.

Bakgrunden till det här censursystemet går bl a. tillbaka till den Oranga revolutionen i Ukraina då musiken var ett potent bränsle för de demokratiska krafterna. Censuren och de vitryska myndigheternas paranoia tvingar nu oberoende musiker att antingen emigrera eller gå in i en slags påtvingad dissidentroll som naturligtvis hämmar skapandet och möjligheterna till en utkomst.

Fick i december tag på en platta med flera av dessa bannlysta musiker. På plattan – ”Ja naradziúsya tut”, ungefär ”Jag är född här” samsas ett tjugotal låtar med allt från mangel till folkstuk. Inget egentligen som sticker ut musikaliskt men jag antar att det är texterna som är det essentiella och brännbara i det här sammanhanget. Tyvärr förstår jag ju inte dem.

Jag köpte med mig några plattor på inrådan av en god vän. Vad annat göra när all information är på vitryska och står med kyrilliska bokstäver? Det är först när CDn sitter i spelaren som jag förstår språket. Och den platta som talade mest till mig var folkrockgruppen Palats senaste platta från 2006 ”Ahuzhiya dzeuki” (Någon annans flicka). Skön och exotisk stämsång med folkton mot ett rockbeat. Tänk er en slavisk kusin till Fairport med lite balkanblås här och där – Ungefär så…

Det ska bli intressant att följa vad som händer i det Vitryska musiklandskapet, så långt borta men ändå så nära. Jag hoppas att vi, om inte alltför många år, kan utöka den europeiska gemenskapens gränser ytterligare ett steg österut. Eller åtminstone att det omusikaliska och odemokratiska vitryska tryckkoket upphör. Det skulle alla tjäna på, inte minst musikaliskt sett.

Peter Linde, 2007-02-04

Kolla mer: “Hidden truths – music, politics and censorship in Lukashenkas´s Belarus” av lemez Lovas and Maya Medich. Report no. 7. Freemuse, Copenhangen, 2007.

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.