i otakt bland toner och ord på internet

Mr. Blackpool sitter och tänker på hur mycket bättre musiken var förr.

CD recension: Power of the Pontchartrain av Tab Benoit
Sann som vatten

Artist: Tab Benoit
Titel: Power of the Pontchartrain
Bolag: Telarc, 2007
Betyg: 8

CD omslag: Power of the Pontchartrain av Tab BenoitLouisianabon Tab Benoit har tillsammans med sitt kompband Louisiana´s Leroux gjort en förnämlig uppföljare till förra årets ”Brother to the blues”. Enda skillnaden är att nya plattan inte innehåller samma flört med countryidiomet. Här är det mer ren och rak blues.

Fast varken ren eller rak beskriver Benoits och Leroux tolkningar särskilt bra. För man hör genomgående att de här musikerna har swampfeelingen som är typisk för just Louisiana bluesen. Det är svårt att sätta tummen på just vad det är – den berättande texten (inte sällan handlar den om krokodiler), orgeln som ondskefullt hänger på en ton eller den saftigt distade gitarren som endera fläskar på och endera vibrerar av trolldom… Den finns där – swampkänningen. Precis som den finns i mer eller mindre hög grad hos musiker som Tony Joe White, Sonny Landreth, Zachary Richard och the Subdudes (vars senaste platta jag ivrigt väntar på). Här finns en definitiv släktskap fast Tab Benoit tar genomgående ett traditionellt bluesgrepp på allt han gör. Ett fint exempel på det är en mycket snygg version av Buffalo Springfields gamla hippiehymn här avredd till en rå men ändå sofistikerad bluesgumbo med rätt fyllig smak.

De 11 låtarna innehåller överlag mycket gitarrlir men det är stilvarierat både i ton och takt så det blir aldrig överdekorerat eller ledsamt och jag gillar Benoits spelsätt som snarare är snyggt och gläfsande än snabbt och virtuost. Och sen har vi ju Louisiana´s Leroux som tillsammans säkert har hundratals år av erfarenhet inbördes och som bl a varit kompband till Clarence ”Gatemouth” Brown. Ingen dålig backup! Det svänger så där som det bara kan svänga om sydstatsband och då förlåter man nåt enstaka snedsteg som ”I´m guilty of lovin you” som kommer lite väl nära en dansbandsballad man inte behöver.

Peter Linde, 2007-11-26