CD recension: Octopus av The Bees
Jag gick i orgelfällan - igen
Artist: The Bees
Titel: Octopus
Bolag: Virgin Records, 2007
Betyg: 8.5
Jag har några akilleshälar, några gräddfiler rakt in i sympaticentrat, när jag lyssnar på en ny platta.
En udda en, sedan Honeybus I can´t let Maggie go, är en snyggt hanterad oboe.
En något lite vanligare är mellotronen - som den lät såväl när Beatles hanterade den ”i begynnelsen” som när proggband som King Crimson utvecklade och lät den få ännu mer utrymme.
Jag har faktiskt en gång i tiden fått en exklusiv privatlektion på mellotron av Dave Greenslade; när han just lämnat Colosseum för egna bandet Greenslade.
Och det är med stor glädje jag nu konstaterar att mellotronen faktiskt håller på att få en renässans.
Men de instrument som nästan ofelbart fäller mig pladask, när de används rätt, är de gamla hederliga hammond- och farfisaorglarna.
Oavsett om de trakteras som av Matthew Fisher i Procol Harum, som av Felix Cavaliere i Rascals…
…eller som av pojkarna Butler och Fletcher i brittiska The Bees.
När jag hör det fläskiga orgelkompet på flera av spåren på nya Octopus så minns jag genast varför jag gillade The Bees förra så bra, även om det var en tid sedan jag spelade den nu.
För det är mycket retro och party och gammal ”modsmusik” över The Bees.
Och blås och bossa och jazz och soul.
Och spanska kryddor.
Och framför allt; alltså massor av orgel.
Men jag hör inte bara ekon av Otis Redding, Billy Preston, Specials, Rascals, Stevie Winwood, Steve Miller Band, Loving Spoonful, för att bara nämna några, utan också av de tidiga årgångarna av Bluesbreakers och The Byrds.
Och färskingar som Lily Allen.
Och banne mig hör jag inte en sitar någonstans också.
Jag blir visserligen inte riktigt lika tagen av The Bees den här gången, med överraskningsmomentet borta, och den tenderar dessutom att bli lite jämntjock ett par gånger - men det är ändå brett, och det är bra.
Och värt att vårda.
Björn Mogreen, 2007-03-31
© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.