Bästa plattorna 2008
Peters tio i topp 2008

Vad det gäller skivköpen under 2008 har det varit ungefär lika gråsiktigt och händelserikt som vädret här i Karlskrona brukar vara i december - depressivt, intetsägande, motsatsen till färgsprakande.

Dock har det blivit fler än tio inköp. Men många är nostalgiresor tillbaka i tiden som Kinksboxen från RCA-åren, Rory Gallaghers ”Wheels whitin Wheels”, livespelningar med Michael Bloomfield, samtliga retrospektiva utgivningar från ett helt annat år än 2008. En del fruktansvärda felspekulationer har också förekommit som Portisheads ”third”.

Och när jag tänker efter och kollar in listan så här efteråt, talar ju den sitt tydliga språk. Författaren pekar långt finger till samtiden och har svårt att koncentrera sig på det som inte har minst 30 års brukartid. Som vanligt säger listan mer om listaren än om det listade. Men håll för all del till godo ändå!

1. Bon Iver – For Emma, forever ago

Inlåst I en stuga I Wisconsin under förra vintern skapade Justin Vernon årets platta. Tilltalanda inte bara pga sin avskalade form med akustisk gitarr och personlig sång (låter lite som Antony and the Johnsons utan att vara så påfrestande…) utan också genom atmosfär och stämning som förmedlar en häftig blandning av smärta, glädje, ensamhet och frihetskänsla.

2. Jack Johnson – Sleep through the static

Den har nog rullat mest I spelaren det här året. Lätt att tycka om med bra låtar rakt igenom som blandar ackustiskt med elektriskt och det är inte bara Jacks inspelningsutrustning som elektrifierats med 100% solenergi på den här plattan.

3. Take me to the river – A southern soul story 1961-1977

75 låtar med sydstatssoul läckert förpackade och snyggt uppfräschade från analogt till digitalt. Det bästa från sydliga soulmetropolerna Memphis, Muscle Shoals och Miami finns här och guldkornen är många. Det största måste vara den hitills osläppta versionen av ”Try a little tenderness” med kungen själv – Otis Redding.

4. Theme time radio hour with your host Bob Dylan

Från den uppmärksammade radioserien där Bob Dylan spelat sina musikaliska favoriter genom årtionderna har man på den här dubbel CDn plockat ut 50 sånger. Samtliga pärlor ur den amerikanska populärmusik historien – Blues, jazz, country, rock och allt däremellan. Öppnade dörren för mig till bl a Grandpa Jones, The Valentines, Al Dexter & his troopers och The Stanley brothers underbara värld. Men här finns även udda och underbara låtar med mer välkända artister som James Carr, Aretha Franklin, The Clash, The White stripes, Memphis Slim och många många fler.

5. The Felice brothers – The Felice brothers

Kantstött Americana inspelad under en bro, i en övergiven buss eller på ett café. Det är opolerad, god amerikansk berättarkonst från gatan om ond bråd död, snus och mus i Dylans och van Zandts anda. Kan knappast bli mer folkligt och 60-talslikt än så här. Mycket Dylanskt, som sagt, särskilt som en broder låter otroligt lik den store ikonen.

6. Elbow – the seldom seen kid

Mitt första sammanträffande med brittiska Elbow och jag måste säga att jag är rätt förtjust. Med en lätthet tar dem vid där Peter Gabriel gick in i väggen och där Pink Floyd tröttnade. Jag förstår nu också att jämförelserna med landsmän som Coldplay och Radiohead inte är tagna ur luften.

7. The Wood Brothers – Loaded

2006 gjorde den här brödraduon en av årets plattor med ”Ways not to lose”. Nu har dem gjort det igen fast inte riktigt lika bra men det räcker för att komma med i år också. Kolla in Otakt recensionen så fattar ni.

8. Cathrin Pfeifer - Tough & Tender

Trodde faktiskt inte det här om mig själv – att jag skulle lista en så gott som instrumental dragspelsskiva. Men den här tyska tjejen ger verkligen järnet och det är dragspel som jag aldrig hört det förr – från franska bagateller till klassisk ton och jazzig frenesi. Nu fattar jag att Sten Broman hade fel när han påstod att alla som kan vika ihop en karta kan spela dragspel!

9. Ron Sexsmith – Exit strategy of the soul

Såg honom tillsammans med Steve Forbert på KB I November I år fast där överglänste veteranen uppkomlingen. Exit strategy kommer med på listan på grund av låg inköpsfaktor. Den är habil och jag gillar ju verkligen Sexsmiths röst och harmonier. Bruket av blås ger lite extra fjong när Sexsmith ibland tenderar till tomgångskörning.

10. Sloleak - New Century Blues

Det har tagit sin tid för den här plattan att sätta sig. Den har gått från olyssningsbar via stökig till tufft fascinerande. Har fortfarande blandade känslor för plattan men den berör, det är helt tydligt och därför får den vara med i detta eminenta sällskap. Studiogitarristerna Danny Kortchmar och Charlie Karp gör sin version av blues i det nya århundradet storstadsdjungel bland samplare, trancare, brutaljazzare och rappare. Här är det långt till Mississippi John Hurt och jag tror knappt ens Willie Dixon skulle känt igen sin ”Spoonful” i Sloleak tappning.

Peter Linde, 2007-12-11

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.