Recensent
Dag Ståhl

Jag trummade som trettonåring sönder en fåtölj till introt av Beatles "What you´re doing". Det var då – 1964 - dags att helt förneka Tosse Barks "Med en gnutta flax" ur My Fair Lady. Merseysoundet - det vill säga slagkraftiga refränger och ytterst korta gitarrsolon – är sedan dess min musikaliska urcell. Efterhand blev det uppenbart att Liverpoolbandens influenser kom från Amerika och mest från Sam Cooke. Och med honom och alla hans efterföljare av båda könen befinner jag mig ytterst gärna.

Psykedeliska temaalbum, vit blues och symfonirock har jag inte sällan betraktat som något konstigt. Eftersom jag härstammar från bönder och i princip bara åker utomlands till London uppskattar jag country och så kallad världsmusik. Det sistnämnda är en samlingsbeteckning för toner och röster som kommer från Balkan, Afrika och Tibet och inte är pubrock. Det intresset är jag - än så länge - rätt ensam om bland kamraterna här. De tiger och lider också vad gäller min - i deras tycke - osunda faiblesse för Kingstonproducerad baktakt och Miles Davis synkoper.

Dessutom har jag under tio år - dumdristigt nog – recenserat klassisk musik i en av länets dagstidningar. Kommer det sen an på garagerock så står jag där och trivs. Vad beträffar trumslagarkarriären så självdog den av brist på talang och musikaler är som alla vet för barn och charterturister.

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.